Den svavelgula himlen av Kjell Westö

Hinner ju tyvärr sällan eller aldrig blogga så mycket som jag skulle vilja. Det blir mest bara ”kära dagbok” och ett gäng bilder och jag vet att sådana inlägg är tråkiga att läsa. Men jag tragglar på med att skriva några rader om varje bok jag läser. Det är mest för mitt eget digitala arkiv, det är roligt att gå tillbaka och se vad jag har läst och jag tänkte fortsätta även under 2018. Kanske tycker någon mer på köpet att det är kul med boktips. Att blogga om en bok man läste ut för en vecka eller två sedan gör heller inte så mycket medan man inte har riktigt samma generösa tidsramar för ett andra blogginlägg, känns det som.

Jag har läst Den svavelgula himlen av Kjell Westö. Jag ÄLSKADE den. Är som vanligt bekväm och saxar ”baksidestexten” från Adlibris.

Den svavelgula himlen spänner från det solblekta 1960-talet till vår mörka tid. En Helsingforspojke växer upp i skuggan av den välbärgade och mäktiga familjen Rabell, som har en ståtlig gård i närheten av hans föräldrars enkla sommarstuga. Pojken blir vän med den självsäkre Alex och får vistas nära familjen, som bär på hemligheter under den polerade ytan. Men han blir också förälskad i Alex lillasyster Stella Rabell. Deras band är starkt men relationen är skoningslös, och genom decennierna kretsar de två ständigt kring varandra utan att kunna välja eller välja bort kärleken, samtidigt som den stora världen förändras och tränger in i deras liv.

Det ären episk Helsingforsskildring om familjeband, kärlek och vänskap, men också en kritisk genomlysning av hur våra drömmar och minnen färgas av kön, klass och tidens gång. Här finns författarskapets alla signum och i romanen hörs ekon från Kjell Westös tidigare verk. Men laddningen är starkare och svärtan djupare än förr.

”Det kan sägas direkt. Samma år som Finland firar sitt 100-årsjubileum som självständig nation kommer höstens bästa svenska roman från Finland.” – Dagens Nyheter

Jag har svårt att veta vad jag ska skriva om den här boken. Vad handlar den egentligen om? Vad händer egentligen? Det är några få personer och deras uppväxt och liv som beskrivs och de lever sina liv som många andra av oss och så blir berättelsen ändå alldeles magiskt bra. Det är liksom det här med hur man berättar en berättelse, inte vad man berättar. Tror jag. Jag googlar lite och hittar till DN:s recension av boken.

På ytan är det ingen märkvärdig historia – egentligen bara en handfull människors liv från ungdom till medelålder. Men jag skulle tro att den är djupt känd. Det säger något om Westös storhet som berättare att han lyckas ge dessa i grunden ganska ordinära figurer en så säregen utstrålning.

Här kan ni läsa hela recensionen i DN.

westö

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s