Mamma är bara lite trött av Sara Beischer

Kan inte förställa mig att det finns EN kvinna som har barn som inte känner igen sig i den här boken, om än i olika utsträckning.

Exakt vad det är som skaver vet Minna inte. Bara att det känns som att hon inte gör rätt, eller tillräckligt. Det är så mycket att hålla koll på – leva upp till – vad man får äta nuförtiden, hur barnen ska uppfostras, och sexlivet som ska vara på topp.
Minna fyller snart fyrtio. Runtomkring henne gör folk karriär. Själv jobbar hon som lärare. Den knappa fritid Minna har är schemalagd: träning, skjutsningar av barn, klassföräldrauppdrag, husrenovering, fredagsmys och middagsbjudningar.
En dag faller Minna ihop. Hon får diagnosen utmattningssyndrom och blir sjukskriven en längre tid. När Minna påbörjar sin arbetsträning möter hon Iris, en långtidsarbetslös konstnär. Iris har varken haft en fast anställning eller lyckats med sina konstnärliga projekt. Ändå finner hon livet både meningsfullt och njutbart. Till en början ser Minna på Iris med avsmak, men utan att hon själv vet hur det går till blir Iris hennes vän – kanske den första riktiga vän Minna någonsin har haft.

Jag kände definitivt igen mig i många av situationerna och känslorna i boken. Även om jag ganska snabbt konstaterade något jag förstås redan visste, att en jämställd relation är som trolleri för välmåendet. Framförallt för kvinnan men i slutändan för hela familjen. Och även om jag och Jens inte är perfekta så är vi väldigt jämställda jämfört med många andra. Vi är så jämställda att jag nästan skäms ibland. Skäms över att vara feminist och klättra på barrikaderna trots att jag aldrig lagar mat och jämt är den som får sovmorgon. Som en riktig man. Men sen finns det situationer där könsrollerna sitter som berget även i vår familj. Det är till exempel jag som är projektledare, planerar, organiserar, kommer ihåg och inte glömmer något eller någon (klart jag behöver sovmorgon säg). Det är en enkel sak att vara jämställd innan man får barn, men med barn händer något och allt ställs liksom på sin spets.

Jag tyckte den första delen av boken var den stora behållningen. Jag kände som sagt ofta igen mig. Men ganska ofta kände jag även igen mig i personerna i Minnas omgivning. Klassföräldrarna som ordnar med fika och kollegan som trots tre barn (okej jag har bara ett men ändå) tränar regelbundet och äter vällagad mat från grunden. (Och så skäms jag igen). Och när Minna lägger undan fjärrkontrollerna innan gästerna ska komma, stannar jag i tanken och tänker jaha, lägger andra människor bort kontrollerna för andra människors skull? Det är ju helt vansinnigt. Jag stoppar förvisso undan våra hela tiden men det är för MIN skull. Om det får folk att må lite bättre ska jag definitivt börja lämna den framme. Men jag är ju hobbypedant by heart.

Mamma är bara lite trött för tre av fem poäng. Den första delen ger jag en fyra, men den andra delen, när Minnas väg tillbaka för att bli frisk börjar tyckte jag var oerhört tråkig och den fångade mig aldrig.

beischer.jpg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s