Sluta aldrig gå av Christina Rickardsson

”Jag är född i Brasiliens vildmark och bodde i en grotta tills jag var ungefär fem år gammal. Därefter flyttade min mamma och jag in till en av São Paulos många kåkstäder – en rent livsfarlig miljö för ett barn att växa upp i. Jag fick tidigt lära mig att inte lita på polisen eller andra vuxna. Ofta fick jag klara mig själv och jag fick även ansvara för min lillebror innan jag slutligen hamnade på barnhem. Ett år senare, när jag var åtta år, adopterades jag bort till en familj i Vindeln i Västerbotten.”

Christina berättar om sitt liv som gatubarn i Brasilien, om svält, misshandel och separation. Och om de mest fasansfulla upplevelser för vem som helst men inte minst ett litet barn utan vuxna närvarande eller någon trygghet eller hjälp alls. Christina berättar detaljrikt om sina första år i Brasilien och senare om uppväxten i Sverige och alla kulturkrockar som uppstod när hon kom till det lilla samhället i Norrland. Hur hon har bearbetat sina upplevelser i vuxen ålder och börjat bygga upp ett nytt liv.  Det här är en berättelse om kärlek, sorg, vänskap och förlust. Christina berättar om att överleva, om hur vitt skilda världar har format henne och hur hon har kämpat för att få ihop sina två jag.

”Att dygna” har fått ett ny innebörd för mig. Det betyder att jag läser en bok på mindre än ett dygn. Sluta aldrig gå är den andra boken på kort tid som jag börjat läsa på kvällen och sen fortsatt hela natten för att jag måste få veta hur det slutar. Jag läste den på midsommarnatten och den var slut när fåglarna började sjunga ute. Det var en otroligt gripande berättelse och jag tycker verkligen att ni ska läsa den.

Det enda som är synd är att det märks att Christina inte är någon författare egentligen. Jag tänkte osökt på Negra Efendics Jag var precis som du när jag läste Sluta aldrig gå. Men medan den första vann Stora journalistpriset är den senare en ofta allt för ordrik och omständlig berättelse och som fäster sig vid fel detaljer lite för ofta, samtidigt som stora livsavgörande händelser istället rabblas upp och berättas om i samma tempo som allting annat. Jag ville säga stopp, vänta, lite för många gånger. Känslorna är många och upprepas ofta flera stycken åt gången. Det blir lite som att läsa någons dagbok, helt oredigerad, ibland. Jag tror att Christinas berättelse hade tjänat på en medförfattare eller en redaktör som varit mer inblandad.

Jag kan inte riktigt med att betygsätta en så här stark berättelse om en människas liv och öde. Säger bara läs den.

bok.jpg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s