Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr

doerr-anthonyljuset-vi-inte

Det var en evighet sedan jag bloggade senast. Tiden finns inte och bloggen prioriteras ungefär sist, trots att jag egentligen skulle vilja skriva mer och ofta har flera inlägg i huvudet. Mitt bokbloggande tänkte jag dock fortsätta med, mest för att bygga upp ett eget arkiv. Och vill någon mer läsa om de böcker jag läser är ju det bara roligt! Dock kommer inläggen sannolikt inte bli lika ambitiösa som under 2016. Ljuset vi inte ser läste jag dessutom ut på flyget på väg hem från Thailand och det är värdelöst att recensera en bok flera veckor senare då du redan läst ytterligare en bok. Men med det sagt, här kommer min review!

Ljuset vi inte ser av Athony Doerr är vinnare av Pulitzerpriset, har fått Carnegie-medalj, är ABIA-vinnare och kritikerkår och läsare tycks stå enade: detta är en jättebra bok. Den franska flickan Marie-Laure har nyligen blivit blind och kan bara tolka krigets fasor genom ljud, dofter och beröring. I Tyskland drömmer barnhemspojken Werner om att bli radiotekniker, men kan bara undslippa ett hårt liv i kolgruvan genom Hitlerjugend. När Marie-Laure flyr det ockuperade Paris och Werner skickas på ett hemligt uppdrag förenas deras öden i Saint-Malo en stad som kommer att totalförstöras av kriget. ”Ljuset vi inte ser är en gripande historia om människor som, mot alla odds, kämpar för att överleva. En fängslande berättelse om den grymhet som en gång slog klorna i Europa och om den godhet som göms i djupet av våra hjärtan.” (saxat från Adlibris)

För att vara helt ärlig, det finns så himla många sådana här böcker. Och jag vet inte om den här var så himla speciell jämfört med alla andra man läst. (Då tycker jag till exempel att Boktjuven av Markus Zusak har satt helt andra spår hos mig). Men visst är den bra. Och jag sträckläste ju. Den är skickligt berättad och trots att den är lång (ca 600 sidor) går den fort att läsa med författarens korta kapitel. Även om jag är mer för berättelse än för form när jag läser så höjer den här formen berättelsen. Kulturbloggeen skrev dock ” Anthony Doerr har ett fantastiskt målande språk, ja det är nästan för mycket ibland, det tar tid att läsa eftersom han öser över läsaren det är så så många bilder, så många känslor, så mycket ljud, så många dofter – författaren Anthony Doerr målar för alla sinnen när han skriver.” Jag förstår vad man menar. Kan hända att det gick fort för mig att läsa för att jag satt ostörd med dämpad belysning i ett tyst Royal Class på väg upp mot Sverige. Det var ofta spännande men jag blev förvånad på slutet. 600 sidor och så blev det inte mer en såhär. Men boken kanske ville likna livet lite mer än bara en saga. Det är svårt att skriva så mycket om boken utan att spoila hela storyn.

Gillar du tjocka böcker som går snabbt att läsa och har en långflygning inplanerad kan du verkligen packa ner den här boken. Den landar någonstans mellan en trea och fyra hos mig. Jag vet inte, men det känns som att jag bara blir mer och mer kritisk i mitt läsande. Det kanske är en grej när en närmar sig medelåldern och har läst ganska mycket. Svår att imponera på. Eller så är jag bara gnällig. Tror dock att jag generellt har ganska höga krav, på mig själv, andra och livet självt. Och böcker.

 

 

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s