Mera tv-serier. Och en bok.

Disclaimer. Om du inte sett tredje säsongen av The Fall  så skriver jag här hur det slutar. I det första stycket. Sen handlar det om bok. Så läs inte. Eller scrolla.

Under julhelgen tittade jag inte bara på Skam utan vi såg även klart den tredje säsongen av The Fall. Alltså som jag älskade säsong ett och två. Det är en av mina absoluta favoritserier. Förväntningarna var därför “ganska” höga inför den sista säsongen. Nu när jag har sett den vet jag inte riktigt vad jag tycker. Till att börja med var slutet jättetråkigt. Varför skulle det sluta så? Tråkigt och meningslöst och ja, luften gick ju ur. Han dog. Spector alltså. Mördaren. Då kunde han väl lika gärna ha dött när han blev skjuten i sista avsnittet av säsong två? Sen var det tempot, så rysligt besviken på det låga tempot och att det aldrig riktigt blev spännande. Fast det var bra också. Spännande på ett annat sätt. Det där psykologiska, krypande. Och maktspelet mellan Stella och Spector. Och hur de triggade varandra och vad som hände då. Så det gillade jag ändå på sitt sätt. Även om jag hade förväntat mig något helt annat. Det blev lite tomt när allt var över.

Här kan du börja läsa igen även om du inte vill läsa om The Fall!

Jag läser också, förstås. Och det blir sannolikt min sista bok under 2016. Jag har börjat på Washigntondekretet av Jussi Adler-Olsen som “alla” sa var så makalöst bra, vass, intelligent och spännande. Det är en rejäl tegelsten på 600 sidor någonting och som allting av Adler-Olsen är det en ganska långsam början. När jag hade läst 120 sidor av den ville jag helst bara lägga ner den och ta något annat men jag har så otroligt svårt för att göra det. Då måste det vara riktigt dåligt, en total felbedömning i val av bok. Nu ägnar jag istället tid och energi åt denna bok som att det vore en verklig relation. Innan vi åker till Thailand vill jag nämligen har läst ut boken. Den är alldeles för tjock och tung för att släpa i ett redan stort handbagage (reser med barn…) Det innebär att jag måste läsa 30 sidor per dag för att vara klar kvällen innan vi reser. Nu har det därför blivit som en sport för mig att läsa. Vilket faktiskt är lite kul. Jobbar man med böcker, till exempel på ett förlag eller som recensent, antar jag att man måste planera sin läsning, det är ju ett jobb. Okej, det känns inte så lockande att se en bok som bara ska vara underhållning som ett jobb, det är ju till och med “bara” en deckare, men ändock, det är lite kul!

Washingtondekretet innehåller många personer att hålla reda på och man bör ha viss basic koll på amerikansk irikespolitik för att uppskatta den tror jag. Adler-Olsen måste ha gjort en otrolig research för att skriva den här boken. Nu är jag på sida 230-någonting och nu börjar den också ta sig. Igår läste jag faktiskt mer än mina 30 sidor (46 sidor). 30 sidor är ju egentligen ingenting, men med en bok som är tidskrävande att läsa och från början inte var så medryckande så blir 30 sidor lätt många. I alla fall, jag börjar tycka om den!

kattobok.png

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s