En helg i stan och sen hemma med barn

Det känns som att en jättelång helg precis har passerat. I fredags eftermiddag checkade jag och Jens in på Clarion Hotel vid Skanstull innan vi mötte upp våra kompisar på Bistro Bananas. Jag drack två glas vin och blev nästan lite vinglig. Trevlig omväxling. Sen gick vi på Lalehs konsert i Globen som var MAGISK! Efteråt var jag rätt skeptiskt till att sova vid Skanstull och vårt rum vette dessutom mot den värsta trafiken med utsikt över Globen osv. Då hade vi blivit uppgraderade dessutom och fått ett rum just med ”utsikt”. Är detta utsikt undrade dock både jag och Jens. Jag sov med öronproppar. Men rummet var fint och badrummet var fräscht och sängen skön. Det första jag kollar när jag kommer in på ett nytt hotellrum är alltid badrummet. Sen provlägger jag mig på sängen. Jag kan definitivt tänka mig att bo på Clarion vid Skanstull igen. Nästa morgon hade vi bokat tid i deras spa. Vi badade och satt en lång stund i ångbastun innan vi fick varsin helkroppsmasage. Jag var positivt överraskad av spat som verkligen var fint och hade en bardel med jättegod mat och dryck om än ganska överprisad. Sen var det ljuvligt att komma hem igen.

Jag saknade Alva så vansinnigt mycket. Där är jag så annorlunda i mitt föräldraskap mot vad jag trodde innan Alva kom. Jag trodde jag skulle vilja vara borta mycket mer och när Alva var 2,5 år (som hon snart är) trodde jag att jag och Jens skulle åka på en weekend ihop bara vi om vi inte redan gjort det. Några dagar i New York har länge stått överst på listan. Det låter fortfarande jättelockande att resa ensam med Jens. Men det låter totalt olockande att vara utan Alva i flera dagar. Hej moment 22. Det längsta jag och Jens har varit borta från Alva är ett dygn och just nu har jag ingen längtan till att vara borta längre än så. Trodde det skulle bli enklare ju större hon blev men jag tycker tvärt om. Hon blir ju mer och mer medveten om tid och vad som sker runt omkring och alltså att vi faktiskt är borta, även på natten och jag är inte bekväm med att vara borta så länge. Nej den där långhelgen i Paris eller dagarna i New York skulle vi ha rivit av när hon var max ett år! Typ. På vardagarna känner jag samma sak. Det är roligt att jobba. Jag får energi av att träffa mina vänner. Det är viktigt för mig att få tid till träning. Men Alva drar. Max en kväll i veckan vill jag vara borta och jag vill gärna få tid hemma när det bara är hon och jag också. Så himla lustigt, för detta var inte vad jag trodde om mig själv som mamma. Jag trodde inte heller att jag skulle vilja jobba deltid och vara föräldraledig varje fredag, det fanns inte i min föreställningsvärd. Men nu är det världens bästa beslut jag tagit. Fredagarna är heliga.

Delvis hänger det (behov av egen tid eller vad man väljer att kalla det) nog ihop med att vi faktiskt kan ha och har barnvakt relativt ofta ändå. Farmor hämtar på förskolan en dag i veckan och den kvällen är vi barnlediga hur länge vi vill. Dessutom kan vi nästan alltid ringa in någon av våra föräldrar på helger om det är något vi vill göra. Morfar har även lämnat ett par gånger på förskolan. Och Jens ger mig mycket egentid hemma, tid när jag kan träna, läsa eller bara vara ifred (åh vad han orkar leka länge med en tvååring på ett golv). Sen tycker jag inte det är alldeles enkelt att hålla isär vad som är ens egna känslor och samhällets förväntningar alla gånger heller. Som mamma ska man ju liksom vara nummer ett. Det förväntas att man ska vara bäst på allt, offra mest, vilja mest och prioritera bort sig själv mest. Att barnet ska ha starkast anknytning till sin mamma. Jag är inte sån som samhället tror att mammor är – även om det kanske började låta så nyss. Jag värderar mig själv och min tid mycket (jag verkar vilja ha allt i vanlig ordning?) Samtidigt känner jag mig dålig varje gång Alva klänger på Jens istället för på mig. Jag har ändå burit, fött och närt henne vid min barm! Borde inte jag ha ett automatiskt försprång resten av livet? Vavava. Har jag misslyckats nu? På samma gång jag tycker det är så oerhört skönt och är väldigt tacksam för vårt jämställda föräldraskap om jag verkligen bara ser till mig själv och mina egna känslor. Är så glad och tacksam för att vi har delat lika på föräldraledigheten och ansvaret hemma och för Alva sedan dag ETT och att det verkligen märks på vårt barn. Vi har vänner som är så kallat ”jämställda” men som i mina ögon kanske inte riktigt är det ändå och det märks ju på barnen. Sen går det där förstås i perioder, vem Alva föredrar, och hon växlar snabbt. Efter en hel fredag hemma med mig är det jag som gäller. Men när Jens gått upp med henne på lördagsmorgonen och senare åker och storhandlar medan jag stannar kvar hemma, då förvandlas han omedelbart till favorit. Men det är väl för att vi båda är poppis helt enkelt.

Detta för oss osökt vidare in på helgens sista dag, söndagen som även var fars dag. Läste en text i Aftonbladet där författaren tyckte att fars dag var ett hån mot alla mammor. Att pappor som byter blöjor, packar gympapåsar, nattar och hämtar på förskolan hyllas som enorma superhjältar av prick alla, medans alla mammor som jämt och alltid gjort detta knappt får ett höjt ögonbryn. Jag håller fullständigt med om den analysen och Jens får av andra så oerhört mycket mer cred för sin insats som pappa än vad jag får som mamma (jag får i princip ingen cred alls faktiskt utom från Jens själv) och givetvis sätter det sina spår i föräldrasjälvkänslan – se ovan. Jens ÄR dock en fantastisk pappa, man och äkta hälft och förtjänar alla former av firande. Han satte standarden första natten på BB när han sov med Alva på sin mage medan jag låg bredvid och sov som en stock med öronpropparna i. Älskar att berätta detta för jag har aldrig hört NÅGON annan göra så. Eller ens packa öronproppar till BB. Jag hade nog kunnat amma någon gång men jag orkade absolut inte. (Sen ammade jag iofs HELA nästa natt, skojar ej, men ändå). Så jag bakade en morotskaka (efter önskemål) som sjönk ihop i mitten och köpte en bukett rosor på Coop som Alva valde. Storstilat. Just far och mors dag har vi inte firat så där enormt mycket i vår familj. Jag tycker egentligen att det är barnens dag och inte den andre förälderns, men Alva är fortfarande lite liten för att fixa egna presenter. Teckningarna hon gör är kanske inget en ramar in just yet. Sorry Alva.

Förutom att vi åt kaka hängde vi framför brasan nästan hela dagen, läste böcker, byggde tågbana och la pussel. Alva är inte imponerad av snön och högst ovillig till att gå ut. Vi lirkade några gånger under dagen men först långt efter att solen gått ner tyckte hon att det verkade som en rätt bra idé att ge sig ut till pulkan. Jens fick springa många varv över gräsmattan och nedför slänten från skogen i blötsnön och sen var jag häst. Så var vardagsmotionen klar och helgen slut.

Laleh!

1

Farmor skottade en gång. Tur, annars hade jag inte gått ut.

3

2

Den i familjen som uppskattar brasan mest!

4

Okej, jag följer med ut. Men inte utan min nalle och min väska. Nu kan du dra mig. Tack.

5

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s