Stolt över mig själv

Den gångna veckan är den veckan då jag varit som mest stolt över mig själv och min insats på jobbet – någonsin, på något jobb. Jag har säkert åstadkommit större saker förr, imponerat mer på någon kollega eller hur man nu vill mäta sin stolthet, men detta gjorde avtryck på mig själv.

Jag älskar mitt jobb. Det är roligt varenda dag och när det blir söndag är det visserligen tråkigt att helgen är slut men samtidigt längtar jag verkligen till jobbet på måndag. Jag har lärt och lär mig massor och det känns som att min utvecklingskurva går rakt upp. Om jag inte hade familj skulle jag jobba mycket mer. Och jag önskar ofta att dygnet hade fler timmar. För jag älskar ju att vara med familjen också. Den ständigt närvarande tidspressen är jobbig. Jag skulle inte beskriva mig som stressad, men tidspressad, för det är så mycket jag vill hinna med. Förut smygjobbade jag inte på det här sättet på kvällarna, höll koll på arbetsgivarens Twitter eller läste mejlen fast jag var föräldraledig den dagen. Kanske om jag var ombedd, tvungen. Nu gör jag det bara för att det är roligt och för att jag inte kan hålla mig. Och lite för att jag måste, men ni fattar. Min arbetsmoral känns rätt splendid.

I alla fall följde jag med en av våra högsta chefer på ett seminarium hen skulle medverka på i veckan. En av våra chefer som syns allra mest i media osv. Innan dess hade jag fått se hens presentation och budskap för att kunna plocka ut lite tweets. Ingen biggie. Men hen bad även om mina synpunkter på budskap och formuleringar. Och jag dristade mig till att komma med två stycken kommentarer till denna otroligt välmeriterade och ca 15 år äldre persons presentation. Det här skulle du kunna uttrycka annorlunda. Till exempel så här. Och hen tyckte att min input var jättebra och tog ändringarna rakt av. Och när hen höll sin presentation på seminariet visste jag att det där är mina formuleringar, min input. Lilla jag. Med den titel jag har och även med den myndighet jag jobbar på följer per automatik väldigt mycket förtroende. Man utgår från att jag är duktig. Det måste en ju förstås också göra sig förtjänt av. Men det är fantastiskt vilka möjligheter jag får beroende på vad som står i min signatur. Och att jag får göra så roliga saker. Och upptäcka att jag, jag är faktiskt riktigt bra på mitt jobb, när jag får chansen.

erika

ps – om någon kollega till mig läser detta skulle jag tycka det var superpinsamt, men det är ju kul att jag trivs så bra på jobbet i alla fall och att ni får mig att känna mig bra!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s