Helgen som följde fredagen hade jag sällskap och saker var som vanligt igen med familj och vänner. Igår var min familj här och vi lagade lyxtacos (strimlad ryggbiff, syrad rödlök, guaccamole, bönröra, tomatsalsa och bröd – allting hemgjort!) som följdes av äppelpaj och vaniljglass. Hur smarrigt som helst. Vaniljglassen var inte hemgjord utan den köpte jag och min bror på en långpromenad tur och retur till Ica mellan åkermark och hästhagar. Det blåste ganska friskt och jag fick linda min yllesjal runt huvudet. Det luktar eldat och fallfrukt utomhus och jag konstaterat att det är fantastiskt med årstider. Mamma och Alva lekte och Jens stod i köket. Sen blev det sent på kvällen och ljusen hade brunnit ut. När de andra hade åkt hem landade jag och min äkta hälft i soffan framför israeliska serien Gisslan på Svt. Tips tips!

I dag har vi varit på ett-årskalas och det var fullt röj med barn i alla åldrar och olika sorters tårtor. Jag var rätt slut efteråt. Och kan bara konstatera att jag aldrig kommer bli en person som gillar barn. Jag älskar min dotter, givetvis, för hon är Alva med stort A. Men barn, som grupp, nej. Dessutom är de allra flesta så röjiga och högljudda och Alva är liksom inte sån. Hon verkar inte direkt störd av det men kommer liksom inte fram, hennes egna sidor, eller alla sidor. Hon blir ganska länge bara en observatör som ju i och för sig också är en sida. Och inte så bara men ni fattar, kanske. Andra barn bara rusar runt, river och gapar, i mina och Alvas ögon. Jag ser mig själv i henne. Och tycker hon är så himla fin. Att hon sticker ut. (Men det tycker väl alla om sina barn).  En del tycker nog det där låter lite märkligt också, att någon som vill ha egna barn inte tycker om ”barn”. Någon som alls känner igen sig? Jag har även personer i min närhet som tycker mycket om barn, men som inte vill ha egna. Så kan det liksom vara.

Så himla mycket mer har vi inte hunnit den här helgen när dagarna blir allt kortare. Men jag har hunnit träna ett pass och ikväll har jag jobbat ett par timmar. Det enda jag saknar är en bra bok. Efter att ha läst ut Flickorna är jag helt tom. Ni vet när man har läst en superbra bok, då kan man inte bara direkt kvällen efter börja på en ny. Man måste smälta den första boken först. Men nu har jag gjort det med råge och vill läsa en ny bok – dock helst lika bra som den förra… Är i alla fall utan just nu och har klickat hem några från Adlibris. I väntan på dem läser jag en halvtaskig deckare men det räknas knappt. Hu, det blir som lite abstinens.

Så här ser det ut på baksidan av vårt hus. När man tittar ut på ena sidan från vårt vardagsrum eller från vårat gym. Framför skogen skymtar man vår ved och möblerna som stod i Jens farmors trädgård.  Älskar att vi har både trädgård och detta. Skogen blir som en del av vår tomt.

ho%cc%88st

Annonser

2 reaktioner på ”

  1. Jo jag tror det är rätt vanligt! Både att inte gilla andra barn, spec många i grupp, och att se sitt barns egenskaper son lite bättre än andras 😊 alla har ju bra egenskaper och alla behövs, men man är mer van med sitt eget barns och ser nog ofta sigsjälv i dem. När barnen blir större och har nära vänner gillar jag dem, men okända barn i grupp är typ alltid jobbiga och i vägen 😁

    1. Haha bra! Då är det inte mig det är fel på. Och angående olika sidor hos barn (och vuxna) har du naturligtvis rätt. Och härj avtar förhoppningsvis med åldern:)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s