Flickorna av Emma Cline

flickorna2

Det var skratten som fick mig att titta upp, och flickorna som fick mig att fortsätta titta.” Så börjar Evie Boyds berättelse om hennes sommar i Kalifornien 1969 som förändrade allt. Raderna som inleder boken är talande för hela berättelsen som följer.

Flickorna är en bok inspirerad av Charles Manson-sekten i Kalifornien. Evie är 14 år, uttråkad och otålig. Pappan lämnar snart hennes mamma för en yngre kvinna och en tyst förtvivlan präglar hemmet. Det är i parken som Evie får syn på flickorna, en grupp med långa trassliga hår och smutsiga klänningar. De rotar i soporna efter mat och har något vilt över sig, men verkar samtidigt fria. När Evie några dagar senare möter en av dem, Suzanne, får hon följa med till en ranch där den karismatiske Russell lever med sin grupp av unga kvinnor som verkar göra vad som helst för honom. Evie dras in i kretsen men den som lockar henne är inte Russel utan den några år äldre flickan Suzanne. Det är henne hon vill vara med, likna efter, imponera på och förstå. Det är en av flera saker som gör boken till något annat, mer intressant än det vi brukar få läsa om. Det är inte Russel som avgör saken för Evie utan en annan kvinna och hennes dragningskraft. Annars är vi ju vana vid att det hela tiden är perspektivet flickor och kvinnor som beundrar, anpassar sig efter och följer pojkar och män (aldrig tvärt om). Som något slags yttersta bevis på patriarkatet vi lever i. För det är ju faktiskt också sanning och något som Flickorna också i allra högsta grad handlar om.

Flickorna beskriver hur utsatt en flicka är, just på grund av att hon är flicka eftersom hon redan från tidig ålder har lärt sig vissa saker. Till exempel hur en mans bekräftelse är en trofé som automatiskt höjer din status. Även om den bekräftelsen innehåller tvång och övergrepp så är det bättre än ingen bekräftelse alls. Emma Cline visar skickligt hur en ung tjej navigerar sig i en värld dikterad av män. Eller som Evie själv säger:

Jag väntade på att få veta vad som var bra med mig. Senare skulle jag undra om det var därför det var så många fler kvinnor än män på ranchen. All den tid jag ägnat åt att göra mig redo – alla artiklar som tutade i en att livet bara var ett väntrum tills någon upptäckte en – all den tiden hade pojkarna ägnat åt att bli sig själva.

Friheten som från en början lockar Evie visar sig vara ett fängelse där flickorna är totalt beroende av sin ledare, även om Evie aldrig riktigt ser det, eller om hon inte vill se det. Hon söker sig en värld långt ifrån sin egen och sin mammas mentala fängelse, men ser inte att flickorna på ranchen är minst lika – om inte mer – beroende av sin man. Ingen av dem är fria. Först när Evie för långt in för att kunna backa förstår hon att det som håller på att hända är någonting fruktansvärt och det är kusligt att följa.

Flickorna är en bok som skapar ett krypande obehag som aldrig riktigt lämnar mig under berättelsens gång. Ingenting behöver sägas rakt ut för att obehaget ska bli allt större. Boken är så ytterst välskriven. Varenda mening måste vara väl genomtänkt av Emma Cline.

Boken får en stark femma av fem möjliga. Läs den!

cline

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s