Det är mycket nu

Nu är livet sådär som jag alltid hört att det ska bli när man har småbarn men hittills inte känt igen mig så mycket i. Så länge den ena föräldern är föräldraledig och bara en jobbar är det ju hur lugnt och skönt som helst och gott om plats för den berömda, omtalade och efterlängtade egentiden. Särskilt om en har ett ganska enkelt, lätt och glatt barn som trivs med barnvakt. Men det ändras radikalt när båda börjar jobba och barnet går på förskola. Radikalt. Särskilt om man bor på ungefär en timmas pendlingsavstånd dörr till dörr. Det kompenseras visserligen av generösa flextider, grymt bra chefer och möjlighet att jobba hemma. Men ordet livspussel har blivit något verkligt.

Igår var det måndag.  Min klocka ringde 05.30. Jag hade sovit 6,5 h och kokade en kopp te och satte mig i soffan och jobbade en timma. Sen förberedde jag frukost och klädde på mig själv på en kvart innan jag väckte Alva. Min styling numera innebär ”borsta håret, eventuellt sätta upp det, klart”.  Vi åt frukost tillsammans, bäddade, såg till att Totti hade mat, startade diskmaskinen, borstade tänderna, larmade och åkte till föris. Hade som vanligt ett telefonmöte på bussen, kom fram till jobbet och hade möten fram till lunch. Hade sen dagens första lediga timma ägnad åt mig själv (förutom de där minuterna med hårborsten) och åt lunch i solen med några helbra kollegor. Jobbade till halv fyra då jag halvsprang ner till tunnelbanan. Pratade såklart i telefon under tiden. Väl på bussen läste jag 20 min i min bok. 20 sköna minuter av egentid. (Ser allt oftare grannar, vänner och bekanta på bussen och jag erkänner att jag låtsas som ingenting varenda gång för jag ORKAR inte vara sociala då, de där 20 minuterna är heliga). När jag kom hem mötte jag Jens i dörren som skulle med Totti till veterinären. Han skadade sin ena tass i helgen. Jag lagar mat med Alva som är fullständigt vild och galen och jag önskar att jag varit en bläckfisk. Vi äter under någorlunda ordnade former, ute i solen och njuter av den här magiska hösten, plockar undan hjälpligt och går sen över till några av grannbarnen och deras studsmatta. Vi leker affär och lagar mat och sen går vi hem och förbereder för kvällen med pyjamas. När Jens kommer hem med Totti byts vi av och jag plockar undan alla leksaker, beställer några saker vi behöver på nätet och viker tvätt. Sen tränar jag en timma. Tränar! Sen jobbar jag 45 minuter. Sen äter jag en renklämma och dricker en kopp te. Det tar typ fem minuter. Sen duschar jag i 10 och sen läser jag i 20. Att jag och Jens ska se en serie ihop på vardagskvällar har jag helt gett upp. Livet är ganska inboxat och på helgen vill jag bara lägga av mig klockan i två dygn.

Jag och Alva hade en underbar kväll, det hade vi. Solen sken och det var ju sommar för sjutton! Så underbart hade vi det trots att min unge senare tid förvandlats till en riktig vildpastill. Hon verkar hög på livet vilket ju är alldeles underbart, men som förälder blir man trött. Det krävs ändlös beslutsamhet och motivation för att orka genomföra ett vettigt träningspass efter dagen jag precis beskrev.

alven

I morse ringde klockan åter 05.30 och proceduren upprepade sig. Fast morfar var faktiskt här i morse och lämnade eftersom Jens åkte med Totti till operation och jag inte hann lämna utan bil. Alva och morfar promenerade längs med hästhagarna och hade en strålande morgon i dubbel bemärkelse. När vi alla (utom morfar) ramlade in genom dörren igen runt halv fem vinglade Totti omrking med en stor strut runt huvudet som Alva är jätterädd för. Både barnet och katten var hungriga och jag fick både mata katten och hjälpa honom dricka med tratten. Jens lagade mat med Alva som hällde ut vatten över hela köket och förde en massa oväsen och Totti vinglade vidare fortfarande hög på sin narkos. Jag gick omkring och djupandades typ. Förut förstod jag aldrig småbarnsföräldrar som bara satt och stirrade med glasartad blick medan barnet levde om. Nu är jag en av dem dagar som dessa. Och då kommer vi liksom ändå hem nästan samtidigt, oftast. Vilket ju är guld, att få massa Alva-tid och sen jobba när hon somnat istället. Jag jagar jämt Alvatid. Mest av längtan men även av plikt.

Sitter nu åter i soffan och jobbar och bloggar uppenbarligen på arbetstid… Nyss dammsög jag hela nedervåningen och våttorkade samma yta. Jag tyckte att det behövdes. Blir nästan lite irriterad på mig själv. När folk som inte har barn säger att de heller inte hinner någonting och rabblar allt de måste (läs vill) göra tänker jag varje gång, men alla de där sakerna räknas ju som egen tid? De har så jävla mycket tid! Sånt de prioriterar bort är ju saker jag räknar som egentid, sånt jag tycker är lyx att få göra. Så lustigt. Visst blir man ofta lite provocerad. Men jag försöker vara någon sorts bigger person och komma ihåg att jag var likadan själv. Man.fattar.inte.hur.mycket.tid.man.har.när.man.inte.har.barn. I söndags var jag på Coop och storhandlade. Jag satte det på listan över ”egen tid”. Gå runt där bland hyllorna och fundera med min lista. Notera att egen tid även lika gärna är med Alva och Jens. När vi är lediga, när vi alla kan leka tillsammans utomhus, måla odlingslådor eller åka till Äppelfabriken. Jag måste inte vara helt ensam. Det går som inte att ha med det på kravlistan också så därför är jag glad över att mitt egentligen stora behov av att vara det verkligen har sjunkit. Hjärnan kanske bara är smart…

Det känns som att livet bara nätt och jämt går på ett ut. Men jag tänker att livet aldrig är konstant även om det ofta kan kännas så. Dagarna rusar förbi och faktiskt  önskar jag att den här tiden fick gå lite långsammare och vara lite längre. Det känns som att vi har allt framför oss, som att det här är våren. Och jag vill hinna njuta av den ordentligt. Känslan av att allt händer nu och ändå har man så mycket kvar att uppleva. Jag är verkligen överlyckligt tacksam över allt jag får och fått. Jag vill inte säga ”att ha barn är underbart men jobbigt” utan ”att ha barn är underbart och jobbigt”. De där sakerna behöver inte stå o motsats till varandra. De kan finnas lika mycket på samma gång.

Men jag undrar ibland vad den här skenande tidsbristen gör med människor. Jag tror det gör att allt färre orkar engagera sig i saker utanför den egna lådan. Och jag tror inte det skapar ett sunt samhälle i längden. Själv har jag så många saker jag skulle vilja engagera mig i men det är omöjligt. Min osteopat frågade mig här om dagen vad jag har för intressen. Och för första gången i mitt liv (!) blev jag först tyst. Ehh jaaahaa… nu ska vi se… vad gör jag… ehh… har jag ens tid för intressen? Har tidigare alltid enkelt rabblat långa listor. Svarade sen att jag läser böcker. Och ju faktiskt tränar någorlunda mycket. Men det blev en insikt.Och allting vi gör i trädgården måste ju räknas som intresse. Allt hemmafixande.

Men imorn, då är det onsdag och då är det min och Jens bröllopsdag! Och vi ska ha barnvakt! Jag ska djupandas i en bubbelpool, få massage och äta middag på restaurang. Ett så oerhört fantastiskt avbrott och sen är det nästan helg igen och på något sätt blir det alltid bra på slutet.

middag1

middag2

Advertisements

One thought on “Det är mycket nu

  1. Ja, det är en väldig skillnad när båda arbetar. Jag försöker sänka ambitionsnivån väldigt med vad som ska hinnas med varje dag. Om alla får mat och vila lite så är det ofta good enough. Resten är bonus. Vilket är jävligt svårt att fullfölja, minsann.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s