Bröllop, sockervadd och genusfailande

Jag älskar att gå på bröllop! Älskar att höra klockorna ringa. Älskar att höra vackra ord om kärlek. Älskar att lova att alltid finnas där. Igår gifte sig två kompisar till oss och som alltid sedan jag själv gick ner för altargången för ganska prick tre år sedan blev jag extra rörd med fuktiga ögon när två människor sa ja till varandra. Jag återupplever mitt eget bröllop i alla andras bröllop och deras lycka är också min lycka. Det är stort och det är fint. Jag kikade på Jens som var marskalk och nog såg han också lite blankögd ut. På kvällen var det middag och fest och jag och Jens dansade vals och jag bara smälte kärlekssmältet  på dansgolvet. Han var så himla stilig i sin kostym och såg så stolt och glad och lycklig ut. Och sen dansade vi både bugg och lindy hop och jag hade snurrkjol och det kändes som att vara sjutton år och nykär. Bubbel.

Nu håller det på att bli så mycket sockervadd och för kletigt för att någon ska orka läsa mer så jag byter spår.

Någon gång sent på kvällen eller om det var natt så stod vi ute i mörkret några stycken och pratade. En herre i den rejält övre medelåldern dyker upp och börjar prata. Han får en eller ett par frågor och sedan mal han på. Mal och mal och mal. Jag säger något men han är uppenbart ointresserad av andra människor och vad de kan tänkas säga. Och tankarna vandrar osökt till Åsa Backmans text i DN i fredags om det är dags att börja frågestrejka. Varför ska tjejer vara så vansinnigt intresserade av killar och deras malande och aldrig tvärt om. Herreguuuud vad detta sker för ofta. Även bland vänners andra hälfter som älskar att prata om sig och sitt men inte kan dölja sitt ointresse när en kvinna pratar om något. Usch! Så demonstrativt vände jag mig om och började prata med en annan person. Om det konstiga i hur tjejer sitter på läktarna när grabbarna spelar fotboll eller är cheer leaders innan basketmatchen fast det aldrig är tvärt om. Inte som att tonårskillar åker till stallet och spanar in tjejernas hopptävlingar på samma sätt. Herregud vad less jag är på manlig norm.

Inte ens på bröllop kan man slippa detta genus failande. Förr orkade jag inte alltid ta kampen men nu tvingar jag mig själv. Jag har en dotter och varje strid är för henne.

Gifta tre år i september. Såhär såg det ut då.




Och såhär såg vi ut igår. Fortfarande ett smashing äkta par. Och fortfarande ser mina 177 cm så små ut bredvid Jens.

Annonser

En reaktion på ”Bröllop, sockervadd och genusfailande

  1. Måste bara kommentera här, alltså wow. Hade helt missat denna krönika (och de många follow-ups från den). Igenkänningsfaktor på hög nivå. Har inte tidigare reflekterat över detta, alltså det systematiska i fenomenet, men så sant så sant.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s