De vackraste av Karin Slaughter

Igår kväll läste jag ut De vackraste av Karin Slaughter, en fartfylld och blodig deckare eller kanske snarare en psykologisk thriller.Definitionen av deckare tycks vara polisgåta och thriller övriga mord och försvinnanden.

Claire verkar vara en välpolerad övre medelklassfru när hon sitter i en bar på kvällen med sin man Paul. Men hon har precis blivit fri från sin elektroniska fotboja och kämpar med sin irritation över den terapi hon har dömts till. Claires syster Lydia är fattig, överviktig och stressad och har en bakgrund med drogmissbruk. När hon kommer farande med andan i halsen till dotterns basketmatch har hon med sig en chipspåse och försöker gömma sig för de andra Mammorna som hon avskyr.

De vackraste utvecklar sig snabbt till en stökig, rasande och spännande thriller när Claires man blir kallblodigt mördad och hon inser att ingenting varit som hon trott. De vackraste är en bok om män som hatar och föraktar kvinnor, och om rasande kvinnor som slår tillbaka.
Det är en spännande bok, en bladvändare. Definitivt en perfekt strand- och semesterbok. Flera har sagt att De vackraste är årets bästa deckare. Men ”spännande” är ändå ett ord jag vacklar lite över när jag har läst klart hela boken. Tempot är högt och det händer hela tiden någonting. Det var spännande från allra första början och jag sträckläste första halvan av boken. Men någonstans i mitten fick det konstant höga tempot motsatt effekt.

En bok behöver ett varierande tempo, det kan inte vara full fart pang på hela tiden utan att bli andfått och lite jobbigt. Som en film eller som musik. Tyvärr tappade boken en hel del av det som var bra i andra halvan. Ett annat problem tyckte jag också var att man fick veta vem mördaren var alldeles för tidigt. Det var aldrig särskilt oklart om det var den personen jag trodde och de få gånger jag tvekade var det över efter en sida. Eftersom tempot var så högt. Det var synd. Att boken inte var mindre enkel än så. Det gör inget om man tidigt får veta vem mördaren i en deckare är, men slutet måste fortfarande vara mer än ovisst för att hålla läsaren fångad. 

En annan sak jag reagerade på var det absolut, värsta, blodiga, vansinniga kvinnovåldet jag läst. Det var alldeles för mycket för min smak och jag kan inte låta bli att fundera över vilken författare som kan komma på sådana här saker (men författaren heter ju Slaughter i efternamn, nog inte först med det skämtet…) Blodigt våld tycker jag har blivit en för tydlig trend bland deckarförfattare de senaste åren och jag gillar det inte. Jo Nesbo som alltid lyst bland de starkaste på deckarhyllorna har även han hemfallit åt samma vana. Det är bara vidrigt och tillför väldigt lite. 

Trots flera invändningar om bokens andra halva var det en bladvändare och definitivt en perfekt sommar- och semesterbok och jag ger den fyra av fem möjliga poäng. Boken är bra. Vill du ha en typisk deckare så läs den! Men det finns ännu bättre.

Här kan du läsa om de böcker jag läst under 2016.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s