Jag kommer ut…

… som Mini Rodini-mamma. Jag och en kompis, en annan ”Mini Rodini-mamma”, brukar skoja om det där. Två vettiga, vuxna kvinnor men som blivit tokiga i ett märke som gör barnkläder. Lite tokigare än vi vill erkänna och min kompis sa en gång att hon inte kunde säga det eller det till någon för hon hade inte ”kommit ut” än.

Dels är det ju fina kläder. I underbar, ljuvlig kvalitet. Dessutom är de ekologiska och fria från gifter i impregnering. De delar inte upp kläderna i pojk- och flickkläder. Höll mig ändå till en rimlig nivå av konsumtion, tills jag gick med i en köp- och säljgrupp på Facebook med bara Mini Rodini-kläder. Nu älskar jag att ”skärmshoppa” (som i fönstershoppa) men såklart även att handla på riktigt. Det har blivit något slags skönt tidsfördriv på kvällarna att varva mina duktiga och ansvarsfulla sidor jag har på dagarna. Och något att varva konsumtion av nyheter i radio och tidningar med, politikerpoddar och vad mer jag nu tycker att jag ska lyssna på, läsa och ha koll på. Något totalt oviktigt och meningslöst.

Det finns dock MÅNGA andra Mini Rodini-mammor som tar det här mer seriöst. Igår släpptes del två i Mini Rodinis memory lane kollektion med tidigare släppta (väldigt poppis) print som kommer tillbaka. Vilka print det blir är hemliga till släpp. Till hemsidan får man köa under morgonen och könummer slumpas ut så även om man är snabb kan man hamna sist i kön. Istället åkte jag in till butiken på Odengatan. Det var hemskt. Vidrigt på allt sätt.

Till att börja med stod jag i kö i 90 minuter och det var typ fem plusgrader. Redan på morgonen tänkte jag att det här är lite knäppt. Men jag tänkte att det var en rolig grej och att jag skulle testa (förra släppet var jag i Thailand). När jag väl stod i kön tänkte jag att det här är sjukt, jag går! Men jag stod kvar eftersom jag avskyr att ge upp (fånigt i detta sammanhang). Förutom kötid och väder så är jag inte speciellt social. Jag tycker om att vara med mina vänner men jag har inget översvämmande behov av nya kontakter (jo om de verkar smarta, roliga och vi har saker gemensamt, men inte bara för att) och det som heter mingla. Speciellt inte när det handlar om lite halvgalna människor som börjar skrika när personen längst fram i kön ropar ”mintpanda!!!” och vi oavsett aldrig kommer att ses igen. Är man inte som jag som faktiskt vantrivs i denna typ av sociala sammanhang tror jag man har svårt att förstå hur jobbigt det var att stå där för en sådan som mig. Jag kan proffsmingla väldigt bra faktiskt, men jag njuter inte av det. Jag tänkte flera gånger att nu går jag, bara för att det var så jobbigt med allt folk. Men sen blev klockan 10 och dörren öppnades och det blev ännu sjukare och folk var otrevliga och roffade åt sig och barn grät och jag ville VERKLIGEN gå hem nu. Men jag tänkte ju inte ge upp nu när jag stått i den där jäkla kön så länge och till slut lyckades jag komma ut igen med min vändbara mintpanda.(Vilket jag i efterhand förstått är smått otroligt). Och lite annat. Efter att två personer slitit i kläderna jag redan höll i så att min vigselring flög av. Detta gör jag aldrig om. Tänkte att nu går jag ur den där gruppen, alla är galna. Men jag är fortfarande med i den idag.

panda

 

Annonser

3 thoughts on “Jag kommer ut…

  1. Hahahaha!!! Så du kom ut till sist! Ja, det är sjukt. SJUKT. Att folk gråter (på riktigt?) för att de inte fick tag i en mintpanda. MEN DET FICK JAG, suckers!!! Moahaha. De tar detta på blodigt allvar. Efterdyningarna i facebookgruppen var episka, bättre än Paradise hotell 😄
    Ps! August är redan peppad på nästa släpp, han började yra om ett väl planerat samarbete mellan Stenvalls/Klings!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s