Fjärilshuset och en och annan tanke om barns utveckling

Idag åkte vi hela lilla familjen till Fjärilshuset i Hagaparken. Både jag och Jens var lediga och det är sista dagen vi är det samtidigt på evigheter, någonsin? Förutom när vi kommer ha semester och sånt. Och när det är helg förstås. Men två lediga vuxna en vanlig februarifredag. Stanna upp och njut!

Efter en något körig avfärd var vi på väg. Körig som i klassisk parodi på barnfamilj som ska iväg och in i en bil. Barnet bajsar precis när vi ska åka, av med alla kläderna på samtliga i familjen på grund av för varmt annars, katten kliver runt i frukostdisken och mamman blir på dåligt humör. Men sen kom vi fram och alla var glada.

Alva tyckte det var superkul att gå omkring bland all växtlighet och upp och ner för små broar och när hon ökade takten sprang jag efter dubbelvikt säker på att hon skulle ramla och slå ut tänderna i stengolvet. Jens kånkade på min handväska, kamera och skötväska. Det är så ergonomiskt att vara förälder. Alva hittade även väldigt fina stenar som hon absolut inte ville lägga ifrån sig utan bära runt på. Väl investerade 145 kronor per vuxen kände man här. Men sen tittade vi på hajar, exotiska fiskar, fåglar och fjärilar också. Och grodor och ödlor. Det fanns en hel massa saker att titta på där inne.

Eftersom det var en vanlig vardag var det väldigt lite folk vilket såklart var superskönt. En del andra barn var det ju förstås och Alva var så intresserad, som alltid. Och de andra barnen var typ helt ointresserade, som alltid. Det här är något jag tänkt ganska mycket på, hur kommunikativ Alva är, hur kontaktsökande hon är och hur gärna hon ler när ett annat barn dyker upp. Det spelar ingen roll om vi är ute som på Fjärilshuset eller om vi är hemma och det kommer hit kompisar. Men de flesta barn far antingen bara runt och är ej intresserade av att interagera och stirrar mest när Alva ler och vinkar, eller så vill de bara sitta i mamma och pappas knä. Nu talar jag alltså om barn i samma ålder eller lite äldre (inte spädbarn). ETT annat barn har vi haft här, en härlig knapp treåring, som verkligen ville leka med Alva. Det är kul att hon har föris för där leker de med varandra och hon älskar det. Eller leker och leker, inte så avancerat såklart, men de interagerar. Tycker det är så himla trist när mitt eget barn är så glad och pepp och hon bara möts av ett nollställt ansikte som typ springer därifrån. Men hon kanske inte bryr sig ett dugg utan bara tycker det är roligt med massa kids och att det bara är jag som grubblar? Jag minns från BVC-besöken redan i början när Alva var yttepytteliten hur vår sköterska från början sa att Alva var så ovanligt ”med” (för sin ålder alltså) och det där har liksom bara fortsatt. Hon kanske får börja på storbarnsavdelningen i höst! Skoja. Nej, men tänker mycket på det där och vill att hon ska få gensvar och bekräftelse och fortsätta att vara intresserad och vilja interagera. Nån som känner igen sig i detta eller har någon annan tanke?

I alla fall åt vi dyra och inte särskilt goda köttbullar i deras restaurang efter fjärilshänget och bevittnade som vanligt ett allmänt kaos bland de andra borden och jag tänkte, också som vanligt, varenda gång vi äter ute typ, att vi ska bara ha ett barn! Jag grejar inte att få en sån där helvilding eller flera ungar som kastar pannkaka eller river skyltningen.

Efter maten rullade vi ut i Hagaparken och Alva sov en god stund medan jag och Jens fick massor av tid att bara praaata. Fin fin start på helgen!

Nu är vi hemma och vår snölykta från igår står kvar. Kan tända den ikväll igen. Trevlig helg!

Ps – Hur det kommer sig att både jag och Jens var lediga idag? Det ska jag skriva om väldigt snart. Det blir förmodligen lösenordsskyddat så vill du läsa och inte vet lösenordet kan du mejla till erikaPUNKTstenvallSNABELAgmailPUNKTcom Jag kommer sannolikt bara lämna ut lösenord till personer jag vet vilka det är, typ mina kompisar eller de som kommenterat tidigare.

index3

index

index2

 

Annonser

4 reaktioner på ”Fjärilshuset och en och annan tanke om barns utveckling

  1. Jag tänker att barn kan vara kommunikativa på olika sätt. Alva verkar vara helt fantsatiskt härlig i sin inbjudande approach. F är ju inte så, och samtidigt ändå ett barn som varit väldigt med från början. Han har också alltid varit omnämnd som ett bar som är med, som förstår vad som händer osv. Som spädbarn blev han helt slutkörd av nya miljöer för att han tog in så mycket intryck liksom. Däremot så är han väldigt restriktiv med nya människor, oavsett vuxna eller barn. Nuförtiden ignorerar han dem, förut var han typ…betraktande bara. Stod och stirrade. De han känner ÄLSKAR han att leka med, prata med, kramas och vara nära. Jag känner igen mig lite i hans beteende, vilket är rätt knäpp upplevelse, men vi försöker och har alltid föröskt att liksom respektera hans önskan att inte var helt överlycklig över nya människor utan han kräver sitt space liksom. Få ta det i hans takt.

    Så, slutsats: tror det handlar kanske mer om barns personlighet än utveckling?

  2. Vad roligt att du delar med dig! Intressant att läsa. Alva var mer reserverad tidigare (men fortf väldigt förtjust i andra barn) men efter hårdträning i Thailand (när alla sa hej, ville bära, leka osv) har det försvunnit lite. Hon är inte den som far iväg från oss själv (det gör alla andra barn jag sett i hennes åkder och jag har liksom väntat på det men nu tänkt det kanske aldrig blir hennes grej) men hon är så otroligt intresserad av sin omgivning och har liksom en helt annan uppsyn än t ex de barn vi träffade idag. Men hon vill ändå vara med oss. Så hon är som både och. Kanske faktiskt lite som jag – nu när jag läser det du skrev. Är så van att man hittills pratat så mkt om barns utveckling (och väntat på att andra ska börja interagera jmfrt m när de bara liggee som små korvar typ) men det har ju såklart även m personlighet att göra! Som ju bara kommer märkas mer och mer. Så spännande att se dem blir stora:)

  3. Min dotter är väldigt intresserad av andra människor och oerhört social. När det ringer på dörren skiner hon upp som en sol och kryper direkt ut i hallen. Tror också det är personlighet mer än utveckling men också hur man själv är och påverkar dem. Jag är själv väldigt social och tänker ibland att hon indirekt påverkats av att jag är som gladast när jag har många människor omkring mig.

    1. Alva gillar också när det ringer på dörren. Hon vill direkt kolla vem det är, men är det någon hon inte känner väl åker tummen in och hon vill gärna upp i famnen och fortsätta kolla därifrån. Sen blir hon ganska snabbt kavat igen och vill fram själv och hälsa 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s