Det här måste jag ändå tala om

Satt nyss i ett möte och lutade eftertänksam hakan i ena handen. Kommer på mig själv att omedvetet och lite disträ börja skrapa bort något som har torkat in under hakan och lite på kinden och halsen. Plötsligt vaknar jag till. Är det snor jag sitter och skrapar bort från mig själv? Mitt barns snor? Mycket sannolikt. Sedan Alva började på förskolan har hon varit snorig lite var och varannan dag tycker jag och i morse var jag och Jens där på dagisfrukost för alla föräldrar. Det var mysigt och en stund satt Alva i mitt knä. Och så bar jag henne lite nån gång. Och kramade hej då såklart. Tydligen fick jag med mig ett litet minne av henne att ha med mig på jobbet under dagen. Intorkat snor. Hon gillar att gnugga sin snoriga lilla näsa mot en när hon är förkyld.

Många frågar när man verkligen känner sig som mamma första gången. Jag vet inte. Numera är det är så självklart att jag är Alvas mamma. Men kanske mest när jag är med henne. Nu blev det liksom uppenbart att jag alltid är det, även på ett möte på jobbet. Om ni förstår hur jag menar.

Annars har jag ju alltid mitt armband. Jens har ett likadant. Fast med mitt namn istället för sitt såklart. Och ett läderband.

jensalva

Annonser

2 reaktioner på ”Det här måste jag ändå tala om

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s