Livet, liksom

Åh idag är det verkligen söndag. Långsam, lat, och regnig. Babysim, brasa och blåbärspaj. Efter frukost åkte vi till ”badhuset” och veckans Plask och lek. Badhuset är egentligen ett äldreboende med varm och skön pool och babysim har faktiskt blivit Plask och lek. Alva är yngst i gruppen men det märks inte. Förmodligen har hon ändå mest badvana för hon älskar det. Far runt som en säl ovan och under vattenytan, sparkar sig fram och jagar bollar, hoppar (sittandes ja) från kanten och skrattar förtjust när vi sjunger. De andra barnen ylar mest. Jag gillade vår förra grupp bättre, den här är ganska stimmig och bara ett gäng gråthalsar, men eftersom Alva inte verkar bry sig så hänger vi kvar. Hon paddlar gladeligen fram till en 2,5-åring och gör anspråk på dennes badleksak (till det barnets stora förtvivlan) och verkar mer och mer redo för förskola. Jag är både stolt och glad för att Alva är ett sånt vattenbarn, att hon vågar ta för sig mer och mer och är så glad och nyfiken.

Efter badet åt Alva kikärtsgryta och ris innan hon slocknade i vagnen ett par timmar. Regnet öste ner men hon stod under hustaket och med regnskydd och hade det hur bra som helst. Det är perfekt med många stora fönster så vi kan ha full koll fast att hon står ute. Vi har såklart en babyvakt också. Jag vann ett par byxor åt Alva på Tradera under eftermiddagen och Jens eldade brasa. Så pass att brandlarmet gick och vi fick öppna exakt alla dörrar och fönster trots att det hällregnade och var svinkallt och effekten av brasan så att säga uteblev. Alva vaknade och sedan dess har vi har gått, barnsäkrat, gått, tvättat, gått, bakat, gått, lagat fisksoppa och skålat för Alvas första steg i prosecco (allt som kan firas ska firas!), och gått. Och gått. Och gått. Stoltheten i barnets ögon! Och glädjen. Underbart!

Nu har det slutat regna och innan solen gick ner var ljuset ute helt magiskt, mörkt och ljust på samma gång och liksom knallrosa. Kuraskymning. Och såklart regnbåge. Jag har fyllt nedervåningen med tända ljus (det är fortfarande kallt efter brasincidenten)  och istället för tv:n står radion på som omväxling. På grund av det dåliga vädret har vi knappt kunnat få in P1 idag (ärligt talat?) och har istället rattat runt (ja vi har radio med ratt fortfarande) bland en massa märkliga radiokanaler jag aldrig hört förr. Hela eftermiddagen har radio Botkyrka (!) stått på som ju är en supermysig kanal med en hel del otippad, men bra musik. Just nu är det Jazz med Gunnar. Ja ni hör ju. Så medan solen har gått ner i Mälaren och Jens nattar Alva jazzar jag loss med värmeljus, katt och snart bok. Söndag som sagt. Och precis som jag vill ha det.

Det slog mig för någon dag sedan att vi verkligen bor här nu. Vårt hur är inbott. Det är ett hem. Först packar en upp, sen kommer en i ordning med det allra viktigaste (kök, sovrum, badrum typ), sen kommer en i ordning lite till, och lite till. Och efter ett tag känner en att en inte behöver jobba som en galärslav varenda kväll utan att det är helt okej nu. Men så går tiden och en får tid att bo, fixa någon mer grej, ändra på något annat, fixa lite till, hänga tavlor och så vidare. Det var perfekt att flytta in på hösten som vi gjorde för i sommar har vi nästan bara hållit på utomhus. Det enda stora projekten som är kvar för i år är att anlägga en stor mormorsrabatt och plantera en till häck. Vi har en stor tomt och som var ganska ofärdig när vi flyttade in, i sommar har det hänt massor, den har fått mycket kärlek. Nästa vecka har vi bott här i ett år och nu känner jag verkligen att det är vårt ställe. Jag älskar vårt hus och platsen där det ligger. Jag är väldigt tacksam för att vi har haft möjligheten att skapa detta och har möjlighet att bo såhär. Jag är tacksam att jag har fått en man som Jens och ett friskt och underbart barn som Alva. Jag är tacksam över att vi på olika sätt kan ge henne så mycket (jag pratar inte nödvändigtvis om materiella saker här) och att vi har hittat en katt jag kan ha fast att jag egentligen är allergisk. Samtidigt är jag varenda dag livrädd för att förlora det jag har. Jag tänker aldrig det händer inte mig, jag tänker bara, tänk om det blir jag.

Jag tänker mycket på människorna som flyr från Syrien. Jag tänker på deras små barn som de inte har mat och rent vatten till, inte ens blöjor antagligen. Som är kalla och ledsna och har föräldrar som inte mår bra. Som kanske är sjuka. Jag tänker på hur våra och Alvas dagar ser ut, att medan vi planterar hallonbuskar och låter henne smaka på blåbär från vår egen skog, fisksoppa och smörgåsar, gungar henne i körsbärsträdet, åker och badar och klappar grannens hund så sitter andra människor och deras barn i en båt på Medelhavet i flykt för att den båten ändå är säkrare än land. Bara för att vi föddes här och de där. Jag grinar framför nyheterna varenda kväll och våra ekonomiska bidrag känns som ingenting. Igår mejlade jag vår kommuns flyktingsamordnare och frågade hur många flyktingar vi tar emot och särskilt ensamkommande flyktingbarn. Jag frågade om det finns något vi kan göra för dem som har kommit hit. Alla kan inte göra allt men alla kan göra nånting. Hoppas hon svarar imorgon.

Nedan partners in crime. Gillar mat, att sova, att bäras och att härja där vi inte vill att de ska härja.

Alva

Annonser

One thought on “Livet, liksom

  1. Tänk att hon börjat gå! Det är så coolt att se hur de liksom häpnar över vad de själva klarar och blir så stolta 🙂

    Längtar tills vi får den där hemkänslan, det tar verkligen sin tid – men som du skriver, jag är så glad att vi har en trygg plats att bo i vårt egna land.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s