Att bara ha ett barn

Av olika anledningar är jag ganska säker på att jag ”bara” vill ha ett barn. Mycket handlar förstås om att mitt bäcken tog rejält med stryk av att vara gravid. Det finns kvinnor som drabbats så mycket värre och jag är väldigt tacksam över att det inte blev värre än såhär för mig, men det har ändå varit påfrestande. När jag har läst på finns det en tydlig gemensam nämnare, hade du problem under och efter graviditeten med första barnet kommer du ha det med andra barnet också, fast värre. Tredje barnet ska vi inte tala om. Jag vill inte ens tänka på vad ytterligare en graviditet skulle innebära för min kropp. Jag har ju egentligen ingen aning. Kanske blir det ”bara” såhär igen eller så blir det värre. Men det kommer inte gå bättre nästa gång, det är jag säker på. Sannolikt blir det värre. Och jag tycker inte att det är värt det. Egentligen tycker jag inte jag behöver förklara mig eller säga mer än att jag ”bara” vill ha ett barn. Men eftersom det här är ett blogginlägg om allt kring det kommer jag såklart att berätta hur jag tänker.

Även innan jag ens var gravid med Alva tänkte jag att jag nog bara ville ha ett barn. Med ett barn har jag mer tid, ork, fokus och pengar. Mer livskvalitet helt enkelt. Vi kan unna henne att göra, se och upptäcka andra saker än om vi har flera barn. Familjer med ett barn har utifrån sett alltid sett lugnare, mer harmoniska och utvilade ut än flerbarnsföräldrar. Jag har inga bevis för att det är så, jag bara spekulerar, men det är så det har verkat och verkar för mig. Att ha Alva är inte särskilt påfrestande (även om jag visst beklagade mig en aning igår, inte beklagade direkt, men konstaterade att barn kan vara jobbigt att ansvara för) men om vi skulle ha TVÅ barn. Jag skulle vara helt slut! Det kanske inte blir en sån liten sovgris som Alva heller. Och så adderar vi en hel del bäckensmärta på det. Nej tack.

Jag är inte purung heller. Jag är 34. OM vi skulle vilja försöka få fler barn vill jag inte att Alva ska vara så liten länge. Jag har sedan innan hon föddes alltid sagt: inte två blöjbarn. Och nu har jag ju dessutom en del rehab att göra. Och det kommer jag ha sen också, kanske ännu mer än nu. Och sen är jag liksom…gammal. Jag vill hinna göra en hel del mer med en frisk och stark kropp och inte offra den på barnafödande. Det är trots allt jag som ska bära och föda våra barn om vi ska ha fler.

Det här leder in oss på ämnet andra personer. Omgivningen. Att vara kvinna och sätta sig själv i första rummet, det är jävligt provocerande även om ingen säger det rakt ut. När män gör det reagerar ingen. De har framåtanda, driv och kan ta för sig. Kvinnor är egoistiska, trampar på andra och är tja…okvinnliga. Omgivningen tycker det är jättekonstigt att jag ”bara” vill ha ett barn. De frågar faktiskt inte ens vad jag vill utan de förutsätter bara att vi ska ha två eller fler.

När jag kom tillbaka till jobbet frågade en kollega mig om jag ville ha mina barn tätt eller glest. Även de som behandlat mitt bäcken pratar om ”nästa barn” eller frågar ”försöker ni skaffa en till just nu” (Alva var inte ens ett år). Det tycker jag alltid är jättekonstigt. Oftast svarar jag bara undvikande på folks frågor alternativt det jag tror att de helst vill höra. Om jag säger som det är, att jag bara vill ha ett barn frågar nästan alla varför. Ingen, antar jag, frågar en person varför hen – nej hon! – vill ha just två barn.(Män får göra som de vill).  För det är norm. Om jag svarar att det är på grund av mitt bäcken verkar folk inte förstå. Det tycker liksom att det är konstigt. Ska Alva inte få några syskon? Har fått höra det med samma tonfall som om jag förvägrade henne mat, vinterkläder och skolgång. Gemensamt för alla är att de uppenbart tycker jag är egoistisk. Jag tycker inte att jag är det. Jag tycker att jag är klok. Men om jag var egoistisk, är det fel då? För övrigt är det väl egoistiskt i största allmänhet att skaffa barn alls. En gör det ju för sin egen skull, inte det kommande barnet. Jag har även fått höra saker ”men du ångrar väl inte Alva?”. Eh nej, vad exakt har det med saken att göra? Kom i och för sig från en person som inte har barn själv men alla fattar väl att en inte ångrar sitt barn! Det har inget som helst med saken att göra. Folk verkar heller inte riktigt tro mig. De tror typ att jag säger så nu men att jag kommer ändra mig sen. Klart det blir syskon.

Många har också visat hur självklart det är att en ska ha två barn genom att fråga mig om jag helst vill ha en till tjej nästa gång eller om jag skulle vilja ha en kille då. Det tycker jag är oerhört provocerande, som att barn är något en köper på Åhléns. Ska jag ha en grå eller grön kofta? En tjej eller en kille? Är det bytesrätt? Det här med kön är egentligen en annan diskussion men jag kan inte låta bli att nämna den också. När folk frågar efter könet på mitt barn (kan tillägga att det mest är kvinnor som frågat), antingen när de ser Alva eller om de inte har träffat henne alls, och jag säger att det är en tjej blir de ofta så himla glada. Åh vad kuuul! Men grattiiis! Särskilt om de har döttrar själva. Finns det liksom någon hemlig pakt bland kvinnor att vi helst vill ha döttrar? Undrar alltid vad de hade svarat om jag sagt att jag hade en pojke? Hade de suckat besviket då eller vad. Antar inte. Tycker det är konstig reaktion hur som helst. Jag har även fått kommentarer om kön när jag sagt att jag nog bara vill ha ett barn. ”Vad tur att du redan har en tjej då”.  En del som bara antar att jag ska ha två säger ”vad bra att du redan har en tjej, då kan det bara bli bra nästa gång, antingen två tjejer eller en av varje”. För två killar kan en inte ha eller? Någon berättade om en stackars mamma som fått TVILLINGpojkar.

Sammanfattningsvis: folk är så knäppa.

Jag har funderat massor på det här och det är på inget sätt enkelt. Spontant tänker jag att det är mycket roligare och dessutom nyttigt med syskon. Och när jag och Jens blir gamla och skröpliga är en två barn istället för att stå ensam. Men jag vet flera syskon som inte har speciellt bra kontakt. De kanske lekte när de var små men träffas aldrig nu. Eller så var de inte kompisar som små heller. Vilket kön och hur många år det skiljer verkar inte vara avgörande. Och när Alva är så stor att vi är gamla hoppas jag hon har en egen familj. Det känns trots allt inte som att ”ett till barn” är lösningen på exakt alla problem som kan dyka upp.

Den här veckan är det Pridevecka och då har jag tänkt lite extra på det här med just kön. Jag säger hon om Alva. Jag säger att hon är en tjej. Hon föddes med snippa och sannolikheten är rätt stor att hon kommer uppleva sig själv som tjej. Men om hon inte gör det spelar det mig ingen roll. Allt jag vill är att hon ska vara glad och lycklig och frisk och vem hon vill vara eller vem hon blir kär i spelar ingen som helst roll. Det vill jag att hon ska växa upp och veta. Det vore enklast om hon identifierade sig som tjej, för hennes skull, som samhället ser ut. Men jag bryr mig inte. Jag läste att Kitty Jutbring gick i Prideparaden med sina barn just för att visa dem att en får vara den en vill vara och att alla är lika mycket värda. Bra grej tycker jag! Mitt barn är ju fortfarande för liten för att fatta ett smack av Pride dock och dessutom får jag ångest av bara tanken på så mycket människor på samma plats inne i stan. Så vi var inte där. Jag rörde mig inte från Färingsö på hela dagen. Åkte inte ens över till Ekerö.

Är det någon som läser min blogg som valt att ha eller bara vill ha ett barn? Hur tänker ni? Eller är det någon som vill ha många barn? Vill en ha typ fyra barn är en ju också ”konstig”. Antingen vill en ha för få eller så vill en ha för många barn. Det konstiga är att pappor med många barn inte tittas snett på. I guess you can see where I’m heading…

DSC_5877

Annonser

23 thoughts on “Att bara ha ett barn

  1. Vi var ganska överens om att vi bara skulle ha ett barn. Nu när han kom i januari 2015 började jag känna efteråt att ett litet syskon, gärna tätt, inte vore fel. Men när han var 3,5 månad lämnade min man oss helt utan förvarning så nu är jag säker (så säker man kan bli) på att det bara blir ett. Vill nämligen inte ha barn med mer än en man. Kommer säkert klassas som egoistiskt det också, men så känner jag det. Min son har redan förlorat så mkt, han ska slippa dela mig med ngn annan.

    1. Det var väldigt tråkigt att läsa. Det finns verkligen många olika anledningar till att en har ett barn och inte flera. Hoppas ni har det bra ändå, du och din lilla son, trots att saker inte blev som du säkert hade tänkt dig. Brukar du läsa ”Schmarros” blogg? Hon är också ensamstående med ett litet barn, Ivan, om än av en annan anledning än du.

      1. Nej, den har jag inte läst. Ska titta på den. Min son verkar hittills klara sig bra. Jag är ett vrak, både fysiskt och mentalt, men får bra hjälp och stöd så när alla tvister är lösta ska jag nog kunna ta mig ur detta. Är en del kvar än dock…

    1. Tack! Hoppas du får bra hjälp med ditt bäcken! Är själv sjukgymnast och inriktar mig mkt på kvinnors bäckensmärta så har en känsla för vad du går igenom. Hoppas det löser sig!

  2. Men så intressant med reaktionerna på att Alva är en tjej. Har aldrig fått något liknande för Frans. Då är det bara ”jaha” ”okej” ”hur gammal är han?” ”Vad heter han?”.

    Tycker du verkar vara väldigt medveten om dina val vilket är sjukt bra! Jag önskar att vi får två barn, varför har jag ingen jävla aning om.

      1. Alltså hmm helt ärligt får jag nästan alltid kommentarer om hans utseende. Att han är fin och söt och så. Vet aldrig hur man svarar på det så jag säger ”eh ja, tack, eller nåt?” eller annan vag kommentar. Har dock aldrig fått ett grattis till kille, tyckte det lät befängt! Och sjukt lustigt.

  3. PS och hej hej från troligen vilja ha bara ett-teamet! Har aldrig känt mig det minsta ifrågasatt vilket jag förmodar är ignorant eller bara lyckosamt. Inte innan jag blev ensamförälder heller alltså.

    1. Alltså mina närmsta vänner och familj säger ju bara jaha okej typ. Men kollegor och mer ytliga personer eller vad en ska säga yttrar en del skumma grejer. Men vi har väl följt standard mkt hittills så nu kan jag väl enligt dem inte plötsligt bara avvika. Men fint att ha iaf EN enbarnskontakt ute i… Cyberspace? Hehe.

  4. Tycker detta inlägg är väldigt intressant, bra skrivet! Min syster har valt att skaffa ett barn de och har fått många frågor om detta, de flesta tror säkert att de inte kan få fler och att det är därför som Oskar ( som deras son heter ) inte har något syskon.
    De har valt att inte försöka få fler barn, ett medvetet val och det bästa valet för just deras familj. Jag å andra sidan ville ha två barn, och de kom tätt, jävligt tätt… Blev gravid när den äldsta inte ens var 6 månader och kan skriva under på allt så skriver om hur jobbigt det är med två så små barn. Det var inget rosaskimmer över vår situation det första halvåret. Men som med allt vänjer man sig, och nu tycker vi att vi har det enkelt och självklart ångrar man ju aldrig ett barn.

    Det där med könen är också intressant, när vi fick Gustav fick vi ofta höra ” ja nu blir det väl en 3:a så ni får en liten tjej”. Jävligt skum reflektion… Först och främst är det inte bara att skaffa barn, många har svårt att få barn och vissa kommer aldrig få barn.
    Man får hoppas att de som väljer att försöka få barn drömmer om ett friskt barn mer än om dess kön.

    1. Tack! Riktigt bra troopat med två småttingar alltså. Tror de har och kommer ha skitkul ihop! Och det kommer ju ni föräldrar också njuta av, mer och mer ju större de blir.

      Har som sagt också svårt för det där ordet ”skaffa”. Och att säga att det ska bli en trea och en tjej tycker jag är rakt av elakt!

  5. Jag har alltid velat ha minst två barn, syskon känns viktigt för mig och jag tycker att bebisar är fantastiska 🙂 Det var inte så enkelt att få ett barn för oss andra gången (då är det också sjukt provocerande när ALLA utgår från att man kan bestämma exakt när tvåan ska komma bara för man redan har en, och frågar typ ”vilken månad vill du föda i nästa gång?” Eller ”jag tror jag vill ha tre barn för då verkar de hjälpa till mer med disk och städning”.) Jag var aningen stressad över det men ändå rätt lugn, visste att vi skulle försöka adoptera om tvåan inte kom och på så sätt är man nästan ”garanterad” barn. Nu har vi en flicka och en pojke. Sporadiskt kommer frågor om en trea men nu är man inte konstig längre om man svarar nej, det blir inga fler. Man behöver inte heller förklara varför. De flesta är nog dock omtänksamma i sina frågor på ett mycket märkligt sätt. Om än rätt dumma….

    1. Ha! Har också fått frågan om månad och årstid. Sommarbarn igen? Senvår är väl ändå bäst? Typ som ngt en bara bokar in?!

      Ibland har jag tänkt att vi skulle adoptera ett syskon. (Hade vi inte kunnat få egna barn hade jag velat adoptera). Men jag är rädd för inte älska det barnet som Alva. Jag tror en gör det men TÄNK OM! Är rädd att Alva ska få dåligt samvete också, typ jag pajjade mammas bäcken. Med bara henne är det lättare att säga att vi var mer än nöjda med bara henne. Plus att det även är svindyrt att adoptera. Får en ens göra det om en redan har barn? Nu är jag inställd på att det kommer vara vi och Alva.

      1. Jo det är svindyrt, typ 200 000 kr, efter det att man ofta försökt med ivf som man själv får betala vid andra barnet….crazy. Men man får absolut! Ofrivillig barnlöshet är en sjukdom oavsett om det är syskon det handlar om. Vi kom så lång att vi gick en adoptionskurs. Där var vi dock igen ganska märkliga då vi var de enda med barn. En del deltagare tyckte (men sa inte rakt ut) att vi var ego som var där då vi redan fått ett barn…som sagt inte enkelt och väldigt känsligt detta.

  6. Väldigt intressant att höra om hur andra tänker kring fler barn eller inte fler barn. Jag har nog landat i att det inte blir mer än ett heller. Sålde av massa bebisgrejor i helgeb och det var en befrielse. Vill inte ha mer strul med kroppen eller riskera att relationen till man och det barn vi har blir lidande av graviditetstid och bebistid. Den var inte helt lätt för oss den första tiden med liten och nu när vi är på andra sidan känns det tröstande att tänka att vi inte behöver gå igenom det igen. Angående syskon hoppas jag att täta relationer med kusiner och vänner kan kompensera avsaknaden av syskon. (Hatar också att man måste försvara sig för att man bara vill ha ett barn och har därför inte vågat säga det till nån mer än min man.)

    1. Moa: Hur kan det vara egoistiskt att vilja ta hand om ett barn som sitt eget som inte har några föräldrar. Jättekonstigt.

      Hanna: Skönt kan jag tänka mig att sälja och ge bort bebissakerna. Jag är inte riktigt där än… Är en person som har svårt för avslut så bebissakerna lär bli kvar ett tag. Tänker även att våra syskon kan få saker till sina (förhoppningsvis) barn. Alva har inga kusiner än. Får hon om så bara en någorlunda jämnårig kusin skulle jag bli väldigt glad!

  7. Sitter och känner mig ensam med bäckenproblem och att man fick hoppa på kryckor månader före och efter förlossningen. Nu har vi tagit beskjutet att vi är helt och hållet nöjda och glada över ett barn. Min kropp fixar inte en graviditet till. Jag är 33 nu. Sonen är 2,5 och jag kan nästan gå till affären utan att ha ont. Tack för ditt blogginlägg. Jag inser att jag fortfarande kommer älta det här en hel del.. Nu har det gått ett år. Hur känns det nu?

    1. Vad tråkigt att du fortf har så mycket problem! Jag är rätt bra idag. Klarar av vardag med barn och jobb osv. Jag tränar men springer inte. Kan bära och lyfta tungt numera dock. Men tänker på hur jag sitter osv. Hoppas du med kan bli lite bättre!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s