Min bästa vän

Min bästa vän, det är Jens. Tänk att jag dessutom får vara gift med honom! Det finns ingen snällare, roligare, omtänksammare, smartare eller tålmodigare människa. Jag slutar aldrig häpna över hur fantastisk han är! Hur mycket han vill och kan och orkar och ger och ställer upp. Han passar just mig något så otroligt perfekt också. Han är min pusselbit. Och så är han till och med lång. Ja, en kan få allt! Många vittnar om hur de sliter på relationen att få barn och jag känner mig tacksam för att det inte har hänt oss. Vi har fött barn tillsammans (well, var väl mest jag som födde trots allt) och varit föräldrar tillsammans ett år och det blir bara bättre och bättre.

Jag läser även här och där om hur folk tröttnar på sina äkta (och oäkta för den delen) hälfter på semestern, att de går varandra lite på nerverna av att umgås så mycket. Det låter väl fullt rimligt men det slår mig när jag läser att jag aldrig tröttnar på Jens. Vi umgås massor. Vi gör allt ihop. Jens har jobbat hemifrån hela våren och vi har varit lediga sedan midsommar båda två. Först i mitten av september börjar jag jobba igen. Men jag tröttnar aldrig på att vara med Jens. Tanken har inte ens slagit mig, det är så självklart att det alltid är vi. Om det är särskilt effektivt att alltid handla och tvätta tillsammans vet jag inte, men vardagsfint är det. Och eftersom det oftast är vardag är det vardagen som är viktigast i livet.

Förra veckan var jag ensam hemma i sju timmar en dag. Minns inte när det hände sist. I vintras kanske? Men Alva var ju också hemma med mig då. Helt själv så länge var jag senast innan Alva var född och Jens jobbade. Det var lugnt och skönt att vara ensam hemma i huset och jag älskar ju att vara ensam. Eller älskade? Det gick ingen nöd på mig men jag gick inte runt och stortrivdes heller. I och för sig var jag förkyld och hade ändå rätt tråkigt. Men jag har väl vant mig av vid att aldrig vara själv så pass att jag glömt bort att sakna det. I och för sig bor vi på 180 kvadrat fördelat på två våningar så vi måste ju inte sitta i knät på varandra jämt. En annan sak jag alltid har tyckt om är att sova ensam. Men inte heller det trivs jag med längre. Om jag sover utan Jens sover jag mycket sämre. Det känns ganska löjligt. Och så långt ifrån den jag en gång var.Idag umgås jag istället gärna med samma person dygnet runt i månader. Det är säkert bra och nyttigt att vara ifrån varandra också men under en evighetslång semester tröttnar i alla fall inte jag.

Bara för att förtydliga ser jag mig fortfarande som en rätt självständig person för det. Med egna viljor och tankar och idéer och allt sånt. (Tror min äkta hälft kan intyga här…) Och ja ett eget jobb, en egen inkomst och så vidare har jag. Men jättekär i Jens, det är jag!

DSC_5796

DSC_5821DSC_5831

Annonser

4 reaktioner på ”Min bästa vän

  1. Fantastiskt! Du är lyckligt lottad 🙂 Själv är jag faktiskt liiiite trött på min bättre hälft just nu efter typ 7 veckor tillsammans på heltid. Eller så kanske det är för att jag varit så bunden till hemmet (graviditet/sjukskrivning/föräldraledig) redan sedan i vintras? Känner bara att jag vill bort, ut, iväg och göra saker! Ensam. Eller med Ebbot. Så får jag lite dåligt samvete för han skulle aldrig känna så och han är ju världens finaste. Men ja… Du fattar!? 😉

    1. Det är ju helt normalt och fullt rimligt att känna så! Och jag har också längtat ut ur huset många ggr, särskilt sen ”efter fogarna”. Har ju inte kunnat göra saker ensam med Alva och det har jag sörjt. Men, bäckenet blir bättre nån gång, hon blir större och då ska vi ha tjejkväll, äta glass och se Dirty Dancing. Typ:) Eller gå på bio. Om jag längtade ut:)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s