Vi och dom

Jag har tänkt på en sak ett tag.  Och jag är lite besviken. Besviken på mig själv, att jag är precis som alla andra. En pinne i statistiken.

Vi bor i vad vi brukar kalla för en liten by på Färingsö. Ett antal hus ligger längs med en liten grusväg innan byn tar slut och fälten och skogen fortsätter. Men så få hus är det trots allt inte. Totalt är det kanske 30 hus längs med vägen och någon liten “tvärgata”. Vi bor nära Stockholm och jag gissar att majoriteten av de som bor här jobbar inne i stan även om de precis som vi älskar lugnet, tystnaden och känslan av en “Bullerby”. Jag gissar också att de flesta här har ganska gott om pengar. Det är ganska fina, nybyggda hus som kantar grusvägen mellan åkrarna. Folk har bil. Folk åker på semester. Folk har robotgräskippare och fina  trädgårdar. Jag tror att många är akademiker. Folk äter ekologiskt. Barnen ska inte leka med plast eller ha impregnerat trä i sandlådorna. Ekerö är en moderatstyrd kommun och moderater brukar om inte annat ha ganska bra inkomster. Jag och Jens är inte moderater men vi kan skriva under på samtliga av de övriga punkterna. Alla som bor här ser slutligen ut att vara födda i Sverige. Alla utom en familj. De bor bredvid oss. Föräldrarna är födda i Rumänien.

Jag gillar våra grannar. På ena sidan bor två familjer, de är enligt definitionen svenska och på andra sidan en familj, det är familjen vars föräldrar inte är födda här. Vi brukar prata över gärdesgården nästan varje dag, om våra robotgräsklippare och odlingslådor, om barnens förskolor och våra ergonomiska bärselar. Ibland fikar vi med varandra, dricker öl. Vi följer varandra på Instagram. Barnen som är i samma åldrar leker med varandra. Fast helt sant är inte det här. Vi pratar med våra svenska grannar. De svenska barnen leker med varandra. Grannarna från ett annat land har vi inte fikat med. Alva är för liten för att leka med andra barn i ordets rätta bemärkelse men deras barn leker vad jag sett aldrig med några svenska barn. Jag vet vad alla i de utländska familjen heter men inte så mycket mer. Vi vinkar och säger hej varje dag men vi pratar aldrig.

Mitt huvud kommer på massor av mer eller mindre konstiga anledningar till varför det skulle vara såhär. Till exempel:

– Tomterna gränsar till varandra så att det är lättare/mer naturligt att prata med de svenska grannarna.

– De svenska grannarnas ”trädgårdsambitioner” är mer lika våra.

– Vi träffar de svenska grannarna på bussen och kan lära känna varandra då. Grannarna från Rumänien åker alltid bil överallt.

– Pappan i den utländska familjen jobbar jämt och mamman är ensam med två barn och har inte tid att kallprata.

-Våra kulturer är olika. Vi har olika syn på en del saker (vill inte skriva några detaljer om någon av de jag skriver om läser, men en del saker hos dem gör mig provocerad, det handlar om kultur tror jag, samtidigt som jag vet att det finns svenskar med samma inställning till det jag tänker på. Och det handlar inte om att de inte har samma genustänk som en svensk familj och att pappan inte dammsuger typ).

Och så vidare. Inga av ovan punkter känns särskilt rimliga efter cirka en sekunds betänketid. Jag brukar avfärda dem lika snabbt som det dyker upp. Egentligen är förklaringen jätteenkel. Det vet ju du som läser det här också. Vi kommer från olika länder och pratar inte samma språk (knappt i alla fall) och människor vill helst umgås med sådana som är som de själva. Det är ingen stor överraskning att det är så. Jag trodde väl bara att jag var lite annorlunda. Lite bättre. Lite mer nyanserad.

Jag har inget emot våra grannar från Rumänien. Jag känner bara inte att vi har så mycket gemensamt. Det verkar fånigt att umgås med någon bara för att en “ska” umgås med invandrare. Jag vill inte att någon ska umgås med mig på grunderna att jag är svensk, eller för att vara snäll. Hur som helst umgås vi inte. Jag har tänkt att vi ska bjuda dem på fika, att säga att deras barn kan låna vår gräsmatta (de hade först ingen men nu har de det), men det har inte blivit av. Jag kommer ändå på mig själv med att tänka att det är kul att Alva och deras yngsta kommer kunna leka ihop när det blir större, är glad över att vi inte enbart omgärdas av vita, heterosexuella, kärnfamiljer typ – att Alva får se något annat också. Samtidigt blir jag lite irriterad, ska de bli våra kompisar bara som en exotisk liten krydda? Nej, så är det ändå inte om jag tänker efter. Jag tänker faktiskt i första hand att det är kul med jämngamla barn. Kanske blir det barnen som för oss samman sen? Det skulle inte förvåna mig.

Till vårt försvar och att lägga till varför vi inte pratar och umgås med dem på samma sätt som våra andra grannar så verkar de själva faktiskt noll intresserade av oss. Visst vinkar de glatt varje dag men de har aldrig kommit fram till häcken och frågat om vår gräsmatta eller något sånt. Vem vet, de kanske inte är så himla sugna på att umgås med svenskar heller. Jag tror ändå de skulle bli glada om vi bjöd in dem på kaffe. Det blir väl alla. Jag tycker mamman verkar ganska ensam, jag ser henne aldrig med någon kompis.

På Valborg kom mamman och de två barnen (snart ett och jag tror snart fyra år) till den gemensamma brasan. (Pappan är inte så involverad i familjeaktiviteter har jag fått intryck av när jag sett dem utomhus). Jag såg dem först inte. Inte förrän jag vände mig bort från brasan såg jag att hon och barnen stod för sig själva längst bak. Då gick jag fram och pratade med henne en stund. Hon verkar blyg och pratar inte så bra svenska men jag frågade hur länge de hade bott i Sverige (fem år) och om hon trivdes här (ja verkligen, hon vill inte flytta tillbaka). Hon ställde inga egna frågor förutom hur gammal Alva var. Sen minglade jag vidare med övriga brasåskådare. Det var inte så att alla pratade med alla, men många kände redan varandra. Det var inte så att folk flockades kring mig och Jens heller (som var nya) men ett par nya ansikten kom fram till oss. Ingen gick fram till den ensamma mamman.

Allt det här kan ju vara en slump och bero på allt möjligt. Men nog finns det en ganska avgörande faktor, tror inte ni också det?

Det kanske är dags för den där fikan ändå. Kaffe och bullar gillar väl alla?

Kanske läser någon av de jag skriver om i det här inlägget det här. Hoppas i så fall att ingen tar illa upp. Då får ni gärna komma förbi och plinga på! Och dricka kaffe! Jag tycker en ska börja prata högt om sånt här.

Avslutar med en bild på en igelkott som brukar ligga och sova på vår gräsmatta, på tal om tomter och trädgårdar. Den käkar sniglar och hamnar sen i paltkoma och orkar inte flytta på sig och somnar.

DSC_6425

Annonser

One thought on “Vi och dom

  1. Tycker absolut ni ska bjuda över dem! I Italien kom vissa fram till mig bara för att jag var inte Italiensk. Jag var annorlunda vilket gjorde dem nyfikna. Jag åt en stor macka med ost och skinka till frukost (likna det med att någon här skulle äta en stek till frukost) och folk tyckte det var äckligt men det gjorde dem som sagt nyfikna. Inte nog med att folk kom fram och pratade bjöd de med mig ut med sina vänner, blandade grupperna, hela tiden. Jag träffade massvis med folk, fick många vänner och kommer vara dem evigt tacksamma! Go for it Erika!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s