Har fått ett mammigt barn till slut ändå

Alva har kommit in i någon slags mammig period nu och det var verkligen inte något vi väntat oss. Jens var hemma med mig och henne på heltid hennes sex första veckor och när han började jobba igen klev han upp i ottan för att komma hem vid fyratiden igen. Dessutom jobbade han hemifrån en dag per vecka. När Jens har varit hemma, alltså under tiden som jag har varit föräldraledig och han jobbat, har han verkligen tillbringat massor av tid med Alva. Han har bytt alla blöjor. Alla. Han har badat med henne nästan varje gång hon har badat. Han har lagat middag med henne i bärselen. Och han har sovit bredvid henne varenda natt medan hon fortfarande sov i samma rum som oss. Och så vidare. När han kom hem från jobbet var han med Alva tills hon skulle sova. Bebisar runt omkring oss har varit mammiga typ hela högen eftersom de inte haft i närheten så mycket tid med sin pappa som med sin mamma. Inga konstigheter liksom. Alva har däremot aldrig gjort någon skillnad på mig och Jens och det har jag varit skitglad för, mest för Alvas skull men även för vår skull.

Vid årsskiftet började Alva sova en hel del på dagarna, i vagnen, det var enda alternativet, och det grejade inte mina axlar och Jens började vara hemma mer. Han jobbade visserligen på dagarna men han var ju med och åt alla måltider till exempel, rullade vagnen och bytte rätt många blöjor. När jag sen fick problem med mitt bäcken igen har Jens fått kliva in och göra ännu mer med Alva och jobba hemma nästan varje dag. I samma veva har jag börjat jobba halvtid och orättvist nog är jag den enda av oss som kan sticka iväg ensam och göra saker på egen hand. Om Jens vill göra något själv behöver vi någon som kan hjälpa mig med alla lyft. Men alltså är Jens och Alva typ alltid tillsammans. Inte så att jag inte är väldigt mycket med henne också, vi är ofta alla tre, men jag försvinner på jobb och lite andra grejer till skillnad från Jens. Kan här passa på att inflika att Jens är en supermänniska som aldrig en enda gång har klagat över detta eller påpekat hur uppbunden det gör honom. Hanan blir ju ”ganska” låst. Men han är liksom typen som inte klagar utan gör. Det är ju inte så kul för mig heller så istället för att gräva för mycket i allt så, ja, gör vi.

Jag har i alla fall tyckt att det har varit ganska jobbigt ibland att Jens har fått den klassiska mammarollen. Den föräldern som är mest med barnet. Jens kommer bli nummer ett. Hon kommer bli pappas tjej. Och inte för att jag velat återgå till karriären (inget fel med det om en vill det) eller för att jag har prioriterat en massa andra saker som en ”typisk man” utan för att jag inte kan göra vad som helst om jag inte ska få ont. Jag får till exempel ont av att sitta i badkaret med henne eller hänga ner i spjälsängen och natta så det är Jens bitar som så mycket annat. Är vi ute och fixar med tomten eller går i skogen är hon alltid i bärselen på Jens. Alltid. Jag tror ni fattar. Jag nattade henne i sju och en halv månad visserligen och har kånkat henne många mil i selen men tyvärr inte nu längre (och ni anar inte hur jäkla mycket jag saknar och sörjer det).

Men tror ni ungen blir pappig för det? Nej. När jag dyker upp i ett rum blir hon fullständigt överlycklig. Sträcker sig efter mig och vill bli upplyft och bäras av mig. Om situationen är omvänd gör hon inte så, mot Jens alltså. Försöker jag sen ge henne tillbaka till Jens (eftersom jag alltså inte kan bära så mycket) så blir det vilda protester. Och jag bär lite till ändå. Det är själva överlämnandet som är värst. Sen går det bra igen om jag håller mig undan lite. Jag kan inte kliva in i ett rum hur som helst för då börjar hon genast att tjoa och vill till mig. Men går hon och Jens upp före mig eller när de är hemma själva då är allt frid och fröjd.

Det här tycker jag är supermärkligt och min enda teori kring detta är att hon förstått att den där mamman, hon kan försvinna minsann! Pappa han är alltid här, alltid och jämt, medan mamma ibland är borta hela dagar. Det är supermysigt när hon gosar i min famn och inte vill släppa taget men det är ganska jobbigt också, när jag till exempel får ropa från ett annat rum istället för att gå in och prata med Jens för att hon inte ska få en måste vara hos mamma-attack.

Nu låter det kanske som att jag aldrig är med Alva och så är det ju INTE. Jag är på jobbet två dagar i veckan och övriga dagar umgås vi ju typ jämt. Men vi är sällan ensamma. Jens är med och jag får ofta vara lite bredvid. Jag sitter bredvid badet och tittar på när de badar, går bredvid vagnen på promenaderna även om jag inte kan köra den, jag bär henne inte i selen men går bredvid och pratar och pekar, jag matar, jag läser böcker, jag sjunger och ja, gör det mesta fast ändå inte. Jag är med men måste ha hjälp med mycket. Det är som att hon har fattat det och jag kan inte riktigt bestämma hur det känns för mig. Hur mysigt det än är känns det jobbigt om hon upplever att hon måste klänga på mig för att jag kan försvinna. Och jag tycker ganska synd om Jens som drar ett megalass utan minsta knot och så ylar ungen efter mamma så fort hon visar sig. Hur otacksamt!

Hur var era barn i den här åldern? Nån som har någon lite hoobbyteori om varför Alva är som hon är? Har läst om den andra avnavlingen vid nio månader. Det kanske bara är den. Nånstans känns det ju ändå lite fint med de där små armarna som sträcker sig efter mig och bara mig. Jag bar henne trots allt i nio långa månader, födde henne och närde henne vid min barm i åtta månader. Och jag har betalat med foglossning som fortfarande finns kvar och rätt platta och förstörda och ofta onda fötter. Då behöver man de där gosiga armarna och blöta pussarna lite extra mycket.

Idag var vi faktiskt ensamma en stund. Hon sov i sin vagn och Jens åkte iväg och köpte virke och grejer för att bygga odlingslådor. Jag var kvar hemma och rensade ogräs. (Typiskt dålig bäckenaktivitet men jag är också envis som synden). Alva vaknade innan Jens kommit hem så det var bara att lyfta upp henne ur vagnen och byta blöja och fixa lunch. Det blev några lyft för mycket men det var det värt. Det kändes så speciellt att bara vara vi två i någon timma. Och jävligt fint att klara av att ta hand om sitt eget barn själv ett litet tag.

Så här såg det ut för några månader sen. När Alva alltid sov bredvid Jens eftersom hon jämt var med mig på dagarna. Här har hon dock vaknat men inte lyckats väcka sin pappa än.

IMG_1506

Advertisements

2 thoughts on “Har fått ett mammigt barn till slut ändå

  1. Vad härligt att ni har möjlighet att vara hemma så mycket båda två! Jag och min man har delat exakt lika på f-ledighet, vab, dagishämtning mm. Men tjejen (4 år) är också….mammig! Även om det går i perioder såklart. Vid 9 mån var hon inte alls mammig, trots att vi då bytte person
    hemma, jag hade varit med henne mycket mer fram till dess. Underligt det där.

    Jag har också läst att 9 mån är nån slags fas, även om det inte var tydligt för oss. Får se nu med lillebror som är 8,5 mån. Han sover lite sämre än tidigare men inget annat än så länge.

    Jag tror störta anledningen är att barn bara är på ett el annat sätt. Jag tror inte man ska leta så mycket förklaringar el teorier utan bara acceptera och att det (typ alltid) är olika faser som går över. Mammig/pappig kan ju vara grymt jobbigt för båda på olika sätt, men bäst är nog att inte ta det ”personligt” ändå utan att barnet bestämt sig för detta just nu. Och att om båda fortsätter vara där så kommer det ändras/gå över! Just när de är små är det ju också rimligt som du säger att graviditet, förlossning, amning osv ändå ger ett försprång.

    Vad lyxigt ändå för oss som har flexibla jobb och där man har råd att båda kan vara hemma vissa perioder. Sverige har en väldigt generös föräldraförsäkring jämförelsevis! Även om jag tycker att fler mån skulle ta 50/50. Som du säger, vilken lycka för barnet! För relationen, för bägga föräldrarna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s