Huvud, axlar, knä och tå

Känner mig så icke hoppfull inför att min kropp ska bli bättre. Nej inte bättre, bra! Som innan! Jag vågar inte tro det för jag kommer att bli så besviken om våren och sommaren går och det börjar snöa igen och jag fortfarande sitter här. Men jag har ju inget annat val än att försöka och göra det som mina sjukgymnaster hävdar kan vara enda lösningen. Den enda lösningen stavas aptråkiga rehabövningar till leda. Varenda dag. Ibland faller världen bara samman och vissa dagar vägrar jag ge upp, vägrar vara annat än glad no matter what.

Jag ska magnetröntga mitt bäcken för att få syn på en eventuell inflammation samt för att utesluta att något faktiskt har gått sönder. Jag hoppas verkligen inte på det senare! Samtidigt trodde min nya sjukgymnast att något ändå måste ha hänt när jag red eftersom jag var helt bra innan och kommit så långt med träningen. Jaha? Förmodligen är det bindväven som är på uruselt humör i och med detta och bindväven i bäckenet är tydligen inte så enkel att rehaba i och med att den går kors och tvärs åt alla håll. För att sammanfatta det jag fick veta i Sundsvall väldigt enkelt. Det jag ska göra är att syresätta området så mycket som möjligt – det är ju med syre en läker skador – och det gör en bäst genom att röra på sig så mycket som kroppen tillåter. Därför ska jag promenera och cykla varje dag samt styrketräna, allt sammantaget i totalt 90 minuter. Det kommer alltså krävas en del planering framöver för att hinna med till hela. Och för att alltid ligga på rätt nivå. Det är lätt att lura sig själv när musklerna orkar men i det här fallet inte bindväven.

I förmiddags promenerade jag och Jens med Alva i vagnen i 30,00 minuter. Lugnt och fint. Jag gick med bra hållning och kände mig stark. Fåglarna sjöng om vår. Sen körde jag lite styrkeövningar i gymmet. Kanske kontroll mer än styrka dock. Nu sover Alva sin eftermiddagslur och det är dags att hoppa upp på cykeln. Särskilt svettigt blir det inte. Men jag byter om till träningskläder och duschar oftast i samband med mina pass. Alltså räknas det som träning bestämmer jag. Efter 6-12 veckor ska kroppen vara starkare har vi bestämt och då stegras träningen.

Alltihopa är ett mysterium för mig. Jag hade en enkel förlossning. Jag sydde två stygn. Två! Jag har ett helt okej knip. Jag kan hosta, nysa och skratta bäst jag vill och har alltid kunnat. Jag hade kommit igång med träningen riktigt bra, börjat springa mer och mer, körde djupa knäböj, svingar och utfallssteg. Jag cyklade intervaller och var nästan mig själv. Och så hoppade jag upp på en häst efter 6 månader och då ba nä. Totalhaveri.

Axlarna är ju en alldeles egen historia som också ska ha sin rehab. Nyss blev även de magnetröntgade. Och mina fötter liksom segnade ihop helt av att vara gravid. Liknar mest en anka. Så igår gjorde jag gipsavgjutningar och beställde fotbäddar. Tre fokusområden har jag alltså framför mig. Axlar, bäcken och fötter. Jag ser fram emot att svettas igen. Och sitta på en häst. Utan att vara religiös hoppas jag att gud är inne och hör bön!

Insert: Försöker vara glad för mycket. Jag vet att jag sluppit massor som många inte får slippa i samband med att de får barn. Läste även ett gästinlägg i Hejhejvardag (ni har väl inte missat den helt underbara bloggen?!) och fy fan – så kan en också ha det. I jämförelse är jag ju redo för OS. I alla falla paraolympics.

rehab

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s