Det är väl klart en ska vara stolt över sina barn!

Igår fick jag, Jens och Alva träffa Familjen Klings tre veckor gamla nytillskott, Ebbot! Här följer några klyschiga kommentarer: Han var så himla liten! Jag kan inte fatta att Alva har varit så liten. Tiden går så himla fort! Vi fikade och pratade om bajs och förlossningar. På tal om klyschigt. Vi hade jättetrevligt och jag hoppas vi inte stannade för länge. Jag minns förta tiden att jag var galen på alla besök som inte fattade att det  var dags att gå hem. Men Ebbots föräldrar verkade pigga och vid god vigör!

En sak vi pratade om var stoltheten över sitt barn. Det finns en sak jag verkligen inte fattar (och inte Familjen Kling heller), varför får en inte vara sjukt, jäkla stolt över sitt barn? Varför är det så fel att tycka ens barn är fantastiskt och vilja berätta om det? Att en tycker att ens barn är det mest fantastiska i världen är liksom inte ett dugg konstigt utan helt naturligt. Vem sjutton tycker inte att ens avkomma är guds gåva till mänskligheten? Herre gud tyck det! Alla tycker ju det. Är det inte fantastiskt att alla föräldrar får det mest fantastiska barnet? Kan vi inte vara lite GLADA och liksom stolta tillsammans istället för att bli sur när nån är stolt? Nån unge kan sitta, nån krypa och nån gå. Nån är supersocial. Nån sover som en gris. Nån älskar mat. Alla är fruktansvärt söta. Ja men grattis! Det är väl skitbra. Kanske kan ganska få av dessa grejer vara någon grym förälders förtjänst ( till exempel kryper barnen väl när det passar dem själva och inte på grund av ambitiös kryptränande förälder och barn som sover gott gör väl det för att… det är sådana barn?) men det vet vi ju och en är ju ändå stolt över krypandet. Och glad för att ungen sover. Allmänt lycklig. Och när en är det vill en gärna berätta det. (Ibland är en såklart jäkligt less och trött och vansinnig också men det är liksom ett annat ämne – som vi trots allt också är bra på att dela med oss av tycker jag – bra).

Alva är i alla fall underbar och det tänker jag inte sluta tala om. Vill en inte höra någonting om Alva eller i alla fall inte något som andas stolthet bör en inte läsa den här bloggen. Följ mig inte på Instagram. Kolla inte vad jag skriver på Facebook. Obs, skriver och fotar även annat men liksom jag har ett barn och hon är bäst. Jag kan liksom inte mörka det och inte vill jag det heller. Det vill väl ingen. Som ni märker, jag fattar inte det upprörande i det hela.

Visst, lite klarsynthet är bra. Att kunna prata om andra saker än sitt barn är bra. Att vara realistisk. Att inte tävla. Att älska sin unge ovillkorligt. Att skita i när hen lär sig gå och vem som var först är bra. Men NÄR hen går är det väl klart en blir skitglad och applåderar. Vem gör inte det? Och ändå blir folk irriterade när andra föräldrar gör det. Jättekonstigt tycker jag.

IMG_2293

Annonser

4 reaktioner på ”Det är väl klart en ska vara stolt över sina barn!

  1. Att bli irriterad är verkligen märkligt. Däremot är det liksom rätt ointressant med för mycket info om andras barn. Klart en är stolt när sitt eget barn kryper, men då miljarder barn gjort det innan är det svårt att ta in det som en storhet för andras (okända) ungar. Särskilt om man inte är i precis samma fas själv. Jag tycker dock att du har en härlig balans, annars skulle jag inte läsa 😉

    1. Ja jag håller med om att det snabbt blir ointressant om en inte är i samma fas/period i livet själv. Ungefär lika spännande som folks krog- och partybilder är för mig. Av nån anledning är ju barn alltid värst! Tur att du inte tycker jag är hopplös iaf:)

  2. Klart som tusan att man får skryta! Det stör jag mig inte alls på. vad jag stör mig på är när föräldrar ska hålla på och bräcka varandra, både med positiva och negativa saker, och det orkar jag inte med. Om jag t.ex. säger att Hedda lärt sig vända på sig så får jag höra ”ja det har min kunnat länge nu” eller om jag är trött pga. stökiga nätter så är det alltid någon annan som har det jättemycket värre. Det kan vara jättenyttigt att höra att de problem man upplever sig ha kanske inte är så stora jämfört med andras, men det kan sägas på olika sätt. Och jag upplever inte dig som ”en sån” ska tilläggas 😉

    1. Nä fy vad trist! Jag verkar ha haft tur m t ex min föräldragrupp. Ingen håller på så där. Det är rätt lite skryt faktiskt. Vi frågar mest varandra om varandras bäbbar men inte som nån tävling utan mer för att det är kul och för att byta erfarenheter. Lär nån sig något nytt blir alla glada osv. Det är kul! Jag och en till har ”sovbarn” men folk har bara varits låtsassura, skrattat o sagt vad skönt. Och när Alva, som är enkel, nån gång är missnöjd o jag liksom jaha men vad gör man nu då?? är alla supersnälla å typ säger är man inte van vid skrik blir det ju en stor grej direkt. Ist för att himla m ögonen o säga att jag inte har nån aning – vilket nog varit berättigat! Skitbra grupp.

      Det du beskriver är ju supertrist. Känns som att det är förälderns dåliga självkänsla som lyser igenom på nåt sätt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s