En insekt!

Alva sover och både jag och Jens sitter vid våra skrivbord på övervåningen när jag plötsligt hör ett surrande och utbrister ”en insekt!” Shit det är verkligen vår nu. Livet är väldigt högt och väldigt lågt just nu. Högt för att solen aldrig slutar gassa, högt för att jag har Alva och för att jag har Jens, högt för att vi är lyckligt lottade på hundra sätt. Lågt för att kroppen inte samarbetar och jag inte vet hur jag ska komma på rätt köl. Det värsta är inte att ha ont i armar, axlar, fogar och ett knä på samma gång. Det värsta är det mentala. Hur humöret blir grått och svart trots solsken över att inte kunna gå några långpromenader med vagnen, över att inte kunna jogga en sväng i skogen eller ta en cykeltur. Att inte våga lyfta några fria vikter och inte kunna åka skidor sista dagarna i fjällen för att det gör för ont. Det är inte smärtan i sig som är outhärdlig. Det är att den aldrig riktigt ger med sig, att den jämt är där i någon form och har varit det länge. Och att den begränsar mitt liv något så oerhört mycket just nu. Att jag inte kan göra det jag tycker är kul, träffa kompisar i den form jag vill eller ta hand om Alva enkelt på egen hand.

Jag försöker få solen och den surrande insekten och min sagostund med Alvas pekböcker vinna över all skit. Det gör de vissa dagar. Vissa dagar vinner skiten.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s