En tanke om mat

På tisdag blir Alva sju månader. Hon är långbent, precis som hon var i magen redan på KUB-ultraljudet i vecka 12 och precis som sina föräldrar. Livet är kul nästan jämt (utom när en drar på tröjärmar) och mat är gott. Det är länge sen hon vaknade hungrig på morgonen, månader sen. Men det blir bara mer påtagligt. Idag vaknade jag en timma innan henne, hann klä på mig och göra mig i ordning i badrummet innan hon ropade. Då klädde jag på henne och så gick vi ner i köket. Och så glömmer jag att jag inte ammat än! Hon får sitta på golvet och leka medan jag dukar fram och plötsligt inser jag att ungen inte ätit något! Mother of the year. Vi ammar och hon får gröt och jag tänker att vi kanske kan hoppa den där morgonamningen nu och liksom köra på vanlig frukost? Men det känns så konstigt. Konstigt känns det också att det är jag som inte hänger med, inte Alva. Det är jag som liksom men ska vi inte amma lite till, va? Åh hon ba ja jo visst om du insisterar så. Men gröt och frukt till frukost känns så fattigt. Själv äter jag ju fil och bär och müsli och nötter och ägg och smörgås och pålägg och juice och te och ja, ni fattar. Jag vet inte om jag får i henne både gröten och frukten och även till exempel äggröra. Det är ju därför en ska amma eller ge ersättning också under dagen, men i alla fall, nog var det enklare att helamma.

Tänkte blogga lite om sömn, foglossning och laktosintolerans också men nu vaknade huvudpersonen. Tjing.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s