Det händer inte mig

Om det mesta hemska som kan hända verkar de flesta tänka ”det händer inte mig”. Jag tänker inte så. Om jag hör eller läser om något vidrigt tänker jag inte att det inte händer mig utan att det kunde vara jag. Jag tänker att allt kan hända mig. Oss. Förut var jag jämt rädd för att något skulle hända Jens. Nu är jag ännu mera rädd för att något ska hända honom. Och jag är rädd för att något ska hända Alva.

På några sekunder kan jag fantisera ihop en lång, fruktansvärd historia med hemskheter. Jag hatar den sidan hos mig men är för rädd för att kunna stoppa tankarna. Nätterna är värst. Plötslig spädbarnsdöd. Skräcken. Jag har ett barn som nästan kan vända sig men inte riktigt, som vaknar med huvudet under filten och igår kväll lät nästäppt. Jag kunde.inte.somna. Satte mig upp och tittade på henne tusen gånger, fantiserade om hemskheter i detalj tills jag slut förbjöd mig själv att lysa med mobilen åt hennes håll fler gånger. Tänk om det är nu hon dör bara för det? Varje natt sover hon djupt och länge och det får en inte klaga på. Jag klagar inte men det är jobbigt också. Amning förebygger ju psd. Ät Alva!

Nyligen fick jag läsa något fruktansvärt hemskt. Om att förlora sin kärlek, sin livskamrat och pappan till ens barn. Det har jag tänkt konstant på sedan dess. Jag har lidit med de inblandade något alldeles vansinnigt. Och lika mycket har jag tänkt att om det var jag?

Igår kväll som alla andra kvällar tänkte jag på det här och när jag inte kikade på Alva lyssnade jag på Jens andetag och målade upp historier om vad jag skulle göra om han inte vaknade nästa dag. Jag rörde vid hans arm, vid hans kind och drog fingrarna i hans hår. Både han och Alva somnade snabbt och gott och kvar låg jag och funderade på hur jag ska få mig själv att sluta med sånt här. Om Jens är 10 minuter sen hem tror jag att han har blivit överkörd.

Jag vill leva här och nu och tror att jag är ganska bra på det. Medan jag lever vill jag verkligen leva. Då kan jag ju inte hålla på såhär HELA tiden. Jag önskar jag var en av alla som tänker det händer inte mig.

Annonser

2 thoughts on “Det händer inte mig

  1. Usch, jag känner igen mig så väl och bävar inför detta nu när jag ska bli förälder. Jag har ju hört att det ska bli tusen resor värre. Det här med psd är så fruktansvärt, vet inte hur jag ska kunna hantera tankarna på det. Funderar ju på att köpa andningslarm, det kanske skulle kunna få mig att slappna av mer? Jag tänker alltid att det värsta ska hända mig, är liksom chockad över att jag inte fått missfall än… Vet inte var det kommer från! Dessutom har jag hemska tvångstankar, jag tänker att om jag inte gör si eller så, då kommer August dö, mamma få cancer, bebisen dö i magen. Usch… Klart man vill leva! Jag vill också leva här och nu, men jag kan inte styra över mina tankar…

  2. Åh vad jag känner igen mig! Jag har varken barn eller är gift men många nära anhöriga jag är så otroligt rädd att förlora. Ständig rädsla.
    Väldigt fint skrivet, kram till dig fina vännen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s