I eftermiddags hängde jag och Alva med våra mamma- och bebiskompisar. Slogs i vanlig ordning av hur nöjd och glad Alva är. De andra bebisarna i gänget turades om att pipa, gnälla och skrika på ett sätt Alva aldrig gör. Alva har istället blivit känd som den ständigt glada bebisen. Det är kul och jättemysigt att träffa mammorna men efter varje gång har jag ont i huvudet. Är en ganska ljudkänslig person person generellt och flera skrikande bebisar i typ två timmar är lite mycket, (ja jag hör hur detta låter) men ändå så värt såklart eftersom jag haft sån tur med våra nya kompisar!
Jag och Alva stängde in oss i badrummet och bytte blöja en stund i halvlek. Skönt! Hon skrattade och viftade på armar och ben och jag pussade henne och sa att hon var världens bästa på alla sätt. Det tycker såklart alla att deras bäbbar är (för det är de ju) men nu är det här min blogg och min dotter – så jävla underbar! Och jag är så glad för att hon är glad. Det betyder allt.
Hon ville dock inte ”make love to the camera” när vi åkte hem efter en mysig dag, trots att vi ser Top Model flera gånger per vecka. Istället gav hon den fingret.
Livet på Färingsö 