Vi är i Norrland

Igår gjorde Alva sin första flygresa. Vi flög knappa 100 mil norrut för att hon skulle få träffa sin gammelmormor. Jag var såklart lite nervös över detta, mest över RS-virus och kikhosta, men även för eventuellt gallskrikande barn på grund av lock för öronen. Men alltså det gick så löjligt bra! Jag är en projektledare av rang och har världens gulligaste unge. (Ja, jag menar lättaste men börjar bli trött på ordet). Det förstnämnda behöver ju dock inte vara något som spelar roll när en har barn.

Jag ammade som vanligt vid sju-rycket (gissa vad jag gör just nu…) och sen åt vi frukost och trippelkollade packningen. I god tid åkte vi ut till Arlanda och Alva somnade som väntat i bilen. Jag väckte henne så hon fick amma en slurk medan Jens checkade in våra väskor. Nöjd satt hon sen i mitt knä och tittade på folk tills att det var dags att gå ombord. För övrigt, liten bebis ger fler leenden än hundtricket!

Jag hade hört skräckhistorier om SAS-personalen när det gäller amning vid start och landning och hade backat upp med nappflaska och ersättning jag tänkt ge om vi inte kunde/fick amma. Men det gick bra! Jag spände fast Alva i mitt bälte men det gick bra att lägga henne ner och amma. Yay! Hon åt och sen somnade hon. Personalen kom oombedda med vatten och vi hade full service!

Sen fortsatte vårt lilltroll att sova och vaknade först några timmar senare i gammelmormors kök. När hon äntligen fick se gammelmormor sprack hon upp i ett stort leende. Underbaraste Alva!

På tal om sömn sov hon i natt för första gången i spjälis eftersom hon inte ryms (på ett säkert sätt) med oss i vår säng. Hemma sover hon i en baby bay som sitter ihop med vår. Det började hon med vid 6 veckor. Och jag erkänner. Jag tycker det är jobbigt när hon sover på nätterna. Jag saknar henne direkt! Och jag är så jävla rädd att hon inte ska vakna.

Hon sover ju så djupt och länge. Kanske är det därför jag är rädd. Men alla är väl rädda för samma sak i olika utsträckning, det känns bara så olikt mig! I alla fall var det extra jobbigt med henne en hel meter från vår säng. Jag erkänner, sån har jag blivit.

På söndag flyger vi hem igen. Hoppas hon inte jämnar ut vår flygupplevelse med illvrålande. Funderar på vad en är mest rädd för när barnet skriker. Att hen mår dåligt eller att hen stör omgivningen. Lock för öronen är ju inte farligt och går snabbt över.

För övrigt typ vinter här. Fyra minus ute. Kvällen innan vi åkte panikhandlade jag ull på PoP. Blev skitdyrt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s