Innan jag blev förälder upprepade alla att det var jag och Jens som skulle känna vårt barn bäst. Jag skulle vara bäst på att föda det och vi skulle vara bäst på att ta hand om det och känna det bäst av alla. Det här inpräntades i oss av barnmorskor, läkare och olika kursledare. Samma sak stod att läsa i de böcker vi hade. Jag tänkte att det var som något slags pepp inför den nya föräldrarollen och den nervösa tiden framöver typ. Men det var inte därför de sa det, det var för att det är sant och för att det verkligen behövs sägas.
Att deras ord stämde kände jag redan efter förlossningen. Jag har faktiskt aldrig varit särskilt nervös, inte över att ta hand om Alva men däremot över att amma offentligt och sådana saker. Ändå är jag glad över att upprepade gånger fått höra att jag och Jens vet bäst. Jag känner så själv och det ska jag lita på! För gud vad folk lägger sig i. Gärna familj och släkt. Många är de som vill komma med välmenande råd (antar jag) men ändå gör dessa ”råd” mig ofta så satans irriterad. Först och främst för att personerna har fel, varje gång. De har fel för att de inte känner Alva och ibland har de bara fel i barnuppfostran. Vi har fått höra rätt knäppa grejer.
Några saker vi har fått höra under dessa fem veckor: Hon måste inte äta varje gång hon skriker (nej men vi vet vilket som är matskriket och hur ofta hon brukar vilja äta), hon borde sova i egen säng, hon är inte hungrig hon har ont i magen låter det som, är hon verkligen hungrig det kanske är blöjan, ska hon äta nu igen, är det alltid såhär.
Jag hade hört att folk fick dessa kommentarer men trodde inte det skulle gälla mig. Fel. Och som ni ser handlar det nästan uteslutande om amning. Forskningen har gått framåt och vi vet mer om barn idag än för till exempel 30 år sedan. Vi ammar fritt och alltid när barnet ger signal att det vill suga. Det är det bästa för barnet – och för brösten! – och för anknytningen mellan mamma och barn. Det här är noll konstigheter 2014 och ändå kommer jag på mig själv att försvara mig (!) när dessa kommentarer fälls av de som vet mindre. ”Hon åt bara på ena bröstet förra gången, det är därför hon vill äta igen.” Den typen av svar kan jag ge. Jag kan om vi är bland andra märka att Alva börjar bli hungrig men istället för att amma direkt försöka underhålla och trösta henne på annat sätt innan jag till slut ändå ammar. Tokigt.
Det är ungefär som att om jag ammar direkt så är jag en svag mamma som direkt faller till offer för barnets (det fem veckor gamla…) krav och direkt väljer den enklaste utvägen, att amma. Det är som att jag är mesig som inte kan hantera lite skrik på annat sätt än att dra fram tuttarna. Jag brukar även skämmas över att Alva äter så länge. Och fan vad arg det gör mig att andra får mig att känna så, när det är tvärt om. Jag är en bra mamma som direkt ser mitt barns behov och vet hur jag möter det. Och att amma är så mycket mer än att mata barnet. Det är närhet, trygghet och tröst. Så låt det ta tid. Och en del äter barn klart snabbt och en del vill ha mer tid. Ungefär som vuxna. Dessutom är Alva fem veckor och vi kan varken skämma bort eller uppfostra henne.
Med de här orden vill jag till dig som är gravid eller precis fått barn säga, stå på dig. Du känner ditt barn bäst och vet vad hen behöver mest. Lita på det. Lita på dig själv. Ta inte åt dig av vad andra säger och försvara dig aldrig. Det ska jag sluta göra och istället amma mitt barn med ryggen rak. Gör det du med! Det kommer gå strålande att vara förälder.
Livet på Färingsö 
Word! Att lita på sig själv och att göra precis vad som är bäst för sitt barn in da shit!
Heja! Minns att jag hade en period i början då jag störde mig som SATAN på råd. Tex min svärmor som – snällt – undrade om inte Ivan behövde rapa (upprepade ggr), alltså jag blev rasande! Tror såhär i efterhand att för egen del var det lite för att jag INTE hunnit lära känna Ivan i egen takt ännu då. Att jag behövde mer tid, utan massa råd som ändå bara gjorde mig förvirrad och dessutom talade emot varandra. Min mamma-magkänsla var liksom fortfarande under utveckling, hade ju aldrig tränat på att lösa små spädis-utbrott innan (och varje skar såklart rejält i hjärtat). Och råden gjorde bara ont, inte gott, när det kändes som inget funkade utom lite olika slumpmässigt testade insatser. Ja gud. Lärde mig snabbt vilka jag VILLE ha råd av (dem frågade jag själv, alltså guuud vad jag frågade) och alla andra knep jag ihop öronen i närheten av. Och då vips gick ett halvår och jag tänker inte på det där längre. Skönt.
Bra grej att välja ut vilka en vill ha tips av! Har också några sådana. Framför allt vill en ju fråga själv och inte få dem hällda över sig precis när barnet gapar och en inte vill ha ett endaste tips just du som bara irriterar eller förvirrar.
Just det du beskriver är min värsta farhåga. Att fölk ska lägga sig i hur jag tar hand om mitt barn. Jag blir så provocerad av att läsa ditt inlägg. Alla föräldrar vill sitt barns bästa och har fått bra information om hur man ska ta hand om sitt barn, att någon har som merit att de förr barn för 30 år sedan gör dem icke experter på just ditt barn.
Min andra farhåga som antagligen infinner sig snart är att fölk ska ta sig friheter att klappa magen. Hua…
Ja din senare farhåga kommer definitivt att inträffa! Förbered ett bra ”nej tack”. Jag gillar ”oj, jag vill inte att folk tar på min kropp utan att fråga”. Enkelt och en påminnelse om att magen är DIN kropp. Ingen skulle ju få för sig att klappa dig på rumpan och när du hoppar till säga, jamen den är så fin, ta det som en komplimang! Det är så konstigt med gravidkroppar och hur de blir allas egendom att kommentera och ta på.
Men herregud, säger folk verkligen så? Försöker de antyda att ni matar ert barn för ofta? :O Det är väl klart som sjutton att ni ser om A är hungrig, och i vilket fall som helst är det väl det första man misstänker när den lilla börjar låta. Grattis till bröllopsdagen/helgen och lycka till med flytten!