Två veckor som förälder: Här kommer alla känslorna på en och samma gång

Idag är det två veckor sedan jag blev mamma. Den här tiden för 14 dagar sedan hade jag fött barn samma morgon, duschat, ätit frukost och ammat för första gången.

Dagarna sedan den söndagen på BB Sophia har gått fort. Samtidigt känns det som att vi har varit föräldrar i en evighet. Trots att Alva inte har några rutiner att tala om egentligen har vi redan lärt oss mycket om hur hon funkar. När hon vill äta, hur hon vill äta, hur hon somnar, att hon inte är lättväckt, att hon gillar att bada, att vagnen ska rulla och sjutton andra saker. Jag tror vi har fått en så kallad lätt bebis. Hon skriker liksom inte. Hon kan wäa lite om något inte är tiptop men skriker? Njä. Inga långa sessioner av skrik som vi inte vet vad det beror på. Hon skrek en gång de första dagarna när hon först försökte bajsa och sen hade en bajsig blöja. Ganska enkelt löst. That’s it. Hon ger amningssignaler länge innan larmet går och jag MÅSTE amma. (Drar aldrig ut på det hemma men ute bland folk kan det ju dröja en liten stund). Hon sover gott på nätterna. Äter nån gång eller två nattetid och sen ett par vändor tidigt på morgonen. Hon är mer vaken dagtid och vi är rätt utsövda. Ibland sover jag på dagen också. Livet tuffar på.

Eftersom vi är två föräldrar hemma har vi fått en mjukstart. Jens ska vara hemma ytterligare några veckor och det är så himla skönt. Det är inga problem för oss att ta hand om Alva och samtidigt hinna laga mat, tvätta, plocka i ordning, handla, träna, läsa, duscha och göra hårinpackning etc. Idag har jag gjort en laddning müsli. När jag i slutet av september ska vara hemma ensam undrar jag däremot hur livet ska bli. En av oss bär/matar/underhåller Alva största delen dagtid. Hon sover i sitt nest också, minst en längre stund per dag, men är vaken mer och mer. Jag ser hur jag kommer sitta i timmar och amma, vagga och bära utan att ha ätit, tränat eller duschat när Jens börjar jobba.

Och med det kommer vi in på de tråkigare delarna. Allt skulle vara så himla frid och fröjd om inte. Jag antar att alla har sin skit. Jag hade en lätt förlossning och har fått en lätt och glad bebis. Men – amningen! Den håller på att fullkomligen driva mig till vansinne.

Alva vägrar amma utan amningsnapp och jag hatar den %#%^ nappen! Den ska sköljas av och den ska kokas. Den lossnar hela tiden och hon kan inte få rota ifred. Det sölar framför allt som sjutton med napp. Hemma ammar jag helt sonika i bar överkropp men ute bland folk? Hela booben måste flashas i och med nappmontering och sen är tröjan dränkt i mjölkfläckar. Alva blir själv marinerad i mjölk. Hon kräks inte (har hänt en gång sen förlossningen) kissar och bajsar bara i blöjan och hennes kläder skulle vara rena en evighet om inte för nappen. Dessutom förtar nappen hela känslan för mig. Jag känner mig som en mjölkko, som en sämre mamma och som att vi inte ammar på riktigt.

En gång lyckades vi utan, på BVC. Väl hemma lyckades vi igen. Jag var överlycklig. Plötsligt var det sjukt mysigt att amma, en helt annan grej upptäckte jag. Vi har fortsatt träna men Alva blir rosenrasande varje gång. Ibland slutar det med att jag blir lika vansinnig och med tårarna sprutande ger henne till Jens och vägrar amma. Cirkus.

Jag har fått tips från BVC och från Amningshjälpen. Det verkar som att jag måste ge det tid men att det kommer lösa sig med tålamod. Det måste gå. Övervägde att ge upp helt att amma men när jag läste på baksidan av ett paket ersättning skrotade jag den idén. Palmolja?!?! Den dagen vi blir av med nappen ska vi ta en heldag ”ute bland folk” och tokamma och sen får det bli champagne!

Summa summarum. Vi har det så himla bra med vår bebis. Men jag är besviken över att inte kunna njuta fullt ut av allt som är så bra, att nappen lägger sordi på allting. En ammar ju RÄTT ofta… När Alva vill äta känner jag ofta ”åh nej”. Är vi ute är det snarare ”nej nej neeeeej!!!”. Vill känna ”åh ja vad mysigt, kom!”.

Men i övrigt är det alltså jäkligt fint. Jag knöt an till Alva direkt och älskade henne med en gång. Det var jag nog räddast för att inte göra. Jag älskar min flicka kopiöst och det är ju viktigare än alla nappar i världen. Hör bara Per Gessle i skallen ”här kommer alla känslorna på en å samma gång”. Typ så det är!

Annonser

5 thoughts on “Två veckor som förälder: Här kommer alla känslorna på en och samma gång

  1. Tänkte bara dela med mig. Kände precis likadant m amningsnappen!! Med första sonen (2.5 år nu) så tog det lite längre tid att blivande med (tror han var 3-4 v, möjligen lite äldre). Men när han väl började greppa utan, kunde jag sluta m den typ från en dag till den andra (först köpte han ena bröstet utan, sen efter nån dag det andra). Då lät jag honom försöka utan nappen först ett tag vid amning o sen på m nappen om han ej greppade (o jag grät av ”misslyckande”..). Nu m son nr 2 (4 mån) så tänkte jag absolut inte börja m nappen, men allt blir inte som man tänkt ;), så var i nappträsket IGEN. Men lite mer cool med det denna gången, även denna sonen mer cool än nr 1 så blev inte lika frustrerad utan nappen så kunde försöka lite längre innan nappen åkte på. Jag tillät även halvdana grepp (med risk för sår såklart…) bara för att han skulle börja greppa. Denna gång gick det på 1-2 v o bli av med nappen. Fick råd från BVC att klippa av toppen på nappen successivt, lite lite pö om pö. Men provade aldrig det. Vet ej om det är nått som hjälper dig, men kämpa på o om inte annat kommer du bli snitsigare o snitsigare m nappen oxå!

    1. Tack för peppande ord! Har hört ngr nu som till slut blivit av med nappen så ska försöka härda ut. Det där tipset om att klippa av toppen har jag ej hört. Ska fråga amningsmottagningen, tänkte ringa dit imorn!

      1. Amningsmottagningen är superbra, men var lite envis med att du vill komma dit. De ger gärna råd via telefon liksom, men det braiga är när man får komma dit och amma där så de kan titta och hjälpa.

  2. Ja, har fattat det som att det är så! Vill verkligen komma dit och få hjälp. Jag får överdriva min mentala status eller nåt. Typ nära sammanbrott. Vilket jag ju varit ibland.

  3. Men åhhh. Förstår att det känns som en evighet, men 2 veckor är ju himla lite egentligen. Ni behöver båda två tid att lära er och med amningen är det verkligen så att det bara blir bättre och lättare ju äldre bebisen blir. Pepp och lycka till.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s