Min förlossningsberättelse

Tidigt på morgonen den 3 augusti födde jag min och Jens dotter. Bäbbson kom till världen och hen var en hon och vi bestämde att hon skulle heta Alva samma dag. Förlossningen gick rekordsnabbt och mycket blev inte som jag hade förväntat mig. Men visst minns ni att jag skrivit flera gånger att tänk om det går lika fort som för mamma? Men när Alva var sen med att titta ut trodde jag att generna inte skulle påverka min förlssning i övrigt heller. (Mamma födde sina barn punktligt). De flesta förlossningsberättelser jag har läst är uppdelade i flera delar. Well, här kommer the complete story!

När allting startade
På lördagskvällen den 2 augusti var jag och Jens hemma och tog det lugnt ungefär som vanligt de senaste veckorna. Vi hade precis börjat kolla på The Killing (äntligen har vi hittat en bra serie igen!) och funderade på om vi skulle se ytterligare ett avsnitt eller om vi borde sova. Bäbbson kunde ju komma vilken natt som helat. Klockan var snart 21.30 och plötsligt får jag min första värk. Fast då var jag osäker på om det var det. Men jag fick en molande känsla tillsammans med en sammandragning och tidigare hade jag bara haft det ena eller det andra, aldrig båda samtidigt. Samtidigt kände jag ett tryck nedåt. Kanske var det ändå latensfasen som börjat nu? Jag ställde in mig på en natt med oregelbundet ont, lite vilopaus nästa dag och så kanske det skulle börja natten därpå? Hade haft molvärk ett par mornar under veckan som gått men detta var annorlunda. Dock hade jag haft så få ”förtecken” att jag fortfarande trodde att det var ett tag kvar. Det fortsatte att molvärka hela tiden och därför trodde jag inte heller att själva förlossningen hade startat. De värkarna ska ju komma med något slags intervall och med vila emellan utan någon smärta alls. Jag fortsatte även att få sammandragningar som snabbt kom tätare. Efter en timma hade jag haft fem, sex stycken vad jag vet nu var värkar.

Jens tappade upp ett bad åt mig vid klockan 22 eller 22.30 och jag tog två Alvedon. Det hjälpte inte mot molvärken men jag hade inga värkar i badet. Det var mest varmt och svettigt att bada dock så jag gick upp och vi bestämde oss för att försöka sova.

Värkarna kom tillbaka och verkade förvärras av att jag stod upp eller rörde mig. Jag la mig i sängen vid 23-tiden och började hålla mer koll på klockan. Nu kom värkarna var femte eller var tredje minut. Hela tiden molvärkte det och den värken tilltog i styrka. Jag sa åt Jens att sova, jag skulle aldrig kunna somna med min konstanta värk men tyckte att det vore bra om en av oss fick sova i alla fall.

Det gick kanske 10 minuter och 2-3 värkar och jag insåg att det här går inte. Jag kunde inte prata när det kom en värk och det var redan svårt att andas ljudlöst. Ring BB Sophia sa jag till Jens (som var klarvaken). Vi hade ju ombetts att höra av oss tidigt för att göra ett CTG på Alva redan under latensfasen och nu var ju något helt klart på gång. Hur mycket på gång reflekterade jag inte riktigt över. Allt gick så himla fort. Jens ringde eftersom jag hade svårt att prata. Fråga om man verkligen har molvärk när själva förlossningen startat eller om det bara är latensfasen sa jag. BB Sophia sa att det lät som att det startat på riktigt och att vi skulle komma in.

Nu ökade värkarna åter i styrka och täthet. Att jag dessutom hela tiden hade en stark, molande värk som även den dessutom ökade gjorde det tufft. Jag hade sedan starten inte varit smärtfri en minut och det var redan riktig jobbigt.

Redan dags att åka in

Klockan var närmare 23.30 när Jens packade ner cola, Gainomax och lite annat i BB-väskan och gick för att hämta bilen. Då hade jag tagit ett par värkar med honom, det började bli svårt att klara dem själv. När han gick till garaget satt jag på en pilatesboll och hängde över en öppen byrålåda, alla sätt är bra! Det var bättre än att ligga på soffan. Vet inte vad jag tänkte på över byrån. Bara att andas tror jag. När Jens kom upp igen blev utmaningen att klä på mig. Varje rörelse utlöste en ny värk och jag fick ibland två stycken på raken. Detta skulle snart bli en trend. Jag var absolut inte tyst längre, började gråta flera gånger och bli stressad. Det gick fort, det gjorde ont och framför allt – det som skulle prägla hela förlossningen – jag fick aldrig någon smärtfri paus. Det gjorde att jag aldrig fick hämta andan, ladda om eller hitta tillbaka till fokus ordentligt efter en värk. När jag drog på mig mjukisbyxorna utlöste ressåren (!) ännu en värk.

Att åka bil med värkar
Mirakulöst kom vi efter mycket om och men ner till bilen. Jag gjorde misstaget att sätta mig i framsätet och fick världens jävla värk som inte alls gick att parera där. Halvlåg över förarsätet och kved högt. Jag fick hjälp av Jens ut, fick direkt en till värk hängandes på honom och ramlade in i baksätet. Jag fick fler dubbelvärkar och sa åt Jens att kör försiktigt. Hela bilresan var hemsk. Jag fick mina första riktiga panikvärkar. Det gjorde fruktansvärt ont och det var väldigt otydligt när en värk egentligen började och slutade eftersom smärtan var mer eller mindre konstant och värkarna kom dubbelt. Jag klamarade mig fast i sätet och Jens hand över stolsryggen medan jag skrek ganska mycket. Hade trott jag skulle vara mycket coolare.

Framme på BB Sophia
Till slut var vi framme och klockan hade hunnit bli halv två. Jens hade kört mellan 10-20 km hela vägen till BB Sophia. Jag baxades ut med hans hjälp men innan Jens hunnit ringa på kom en värk och jag skrek åt honom att komma tillbaka till bilen någon meter bort. Men istället hävde jag mig in på knä i baksätet samtidigt som ett annat par som också skulle föda kom gående, helt lugnt?! Jag hörde att de sa i porttelefon att det var en till tjej där som verkade ha det väldigt jobbigt. Jag alltså.

Vi möttes av en barnmorska och undersköterska med rullstol och åkte upp till förlossningen. Bilen stod kvar utanför receptionen med alla grejer. Jens hade i alla fall sinnesnärvaro att låsa. Jag fick direkt sätta mig i en förlossningssäng. Barnmorskan frågade hur jag tänkt kring smärtlindring och jag sa att jag nog ändrat mig om allt. Ingen epidural? Ha! Man får ändra sig sa barnmorskan snällt. Stammade fram att jag tänkt börja med akupunktur i alla fall och hon satte ett antal nålar, bland annat i ansiktet och huvudet. I vanliga fall hade jag nog tyckt det var lite obehagligt, nu kunde jag inte bry mig mindre. Hon sa att när man väl kommit in brukar värkarna avta lite. Ha igen. Jag tänkte för mig själv att det kan du ju tro men jag vet att här kommer inte ett smack att avstanna. Ska du föda barn? Lita på att du och din kropp vet mest om dig. Men barnmorskorna är såklart fantastisk hjälp!

Nu satt jag ändå bra, det var en lugn stämning i rummet med dämpad belysning och akupunktur ÄR avslappnande. Därför lyckades jag andas mig igenom några värkar ganska bra tillsammans med Jens och undersköterskan. Kände mig duktig.

Men den känslan varade inte länge och snabbt kom lustgasen fram. Vi lämnades ganska snart efter det ensamma och samtidigt ökade värkarna ännu mer. Nu kom det hela tiden två värkar på raken. Och i och med den ständiga molvärken var det svårt att veta när en värk egentligen började och slutade. Jag hade hela tiden så ont. Därför var det även svårt att få till det med lustgasen. Jag tyckte dessutom att den luktade illa och fick det att stickas i läpparna och jag tyckte egentligen aldrig om den. Men jag hade inget annat. En eller kanske två värkar lindrades lite av gasen och nån gång skrattade jag till och med och utbrast “jag är jättefull!”.

Att tappa kontrollen

Men det roliga var snabbt slut. Värkarna avlöste varandra på löpande band och jag kunde inte koncentrera mig på lustgasen och tappade den från munnen ganska tidigt. Jag vred mig som en ål och började få svårt att behålla kontrollen.

Jag bad om epidural när barnmorskan kom tillbaka för utan pauser och konstanta dubbelvärkar var jag vid det här laget redan helt färdig. Barnmorskan skulle först kolla hur mycket jag öppnat mig. Själv hade jag ingen gissning men när hon sa 5 cm ville jag dö. Det var hälften kvar och nu ville jag ha världens bästa epidural med en gång. Jag var övertygad om att svimma av när som helst annars.

Förlossningens värsta värkar
Jag minns två värkar efter det särskilt väl, som hela förlossningens värsta. De tog tag i hela min kropp och vred den som en blöt handuk i en obeskrivlig kramp. Jag bara vrålade rakt ut i lustgasen av smärta och kände på allvar dödsångest. Jag stirrade på Jens och började bita (!) honom. Han har fortfarande bitsår och blåmärken en vecka senare. Svetten forsade omkring mig där jag fortfarande låg i samma kollegetröja och yllekofta som jag kommit in i. Jag trodde alltid en bytte om men ”alla” hinner alltså inte det.

Från 5 cm till 10 cm på under halvtimman
Då dyker narkosläkaren och barnmorskan upp igen och i samma veva har jag börjat känna en slags förändring i värkarna med mera tryck nedåt. Jag stirrar ett ögonblick på läkaren och han såg ganska tagen ut. Jens bekräftade efteråt att mitt intryck stämde överens med hans. Du hade fruktansvärt ont. I alla fall skickar barnmorskan ut läkaren igen och säger samtidigt till mig. ”Vet du Erika, du kommer inte få någon epidural för nu ska ungen ut.” Jag var alltså helt öppen och hade mer eller mindre medvetet börjat krysta. Jag hade öppnat mig från 5 till 10 cm på mindre än en halvtimma! Jag förstår i efterhand varför de sista värkarna gav mig dödsångest. Så mycket smärta komprimerad på så kort tid. Pang. I mitt förlossningsbrev hade jag skrivit att jag ville ha mycket information i förväg om vad som skulle hända här näst. Så blev det alltså inte och ingen hade nog kunnat förutse det snabba förloppet ändå. Och brevet, det låg som allt annat kvar i bilen.

Krystvärkar
Men alltså vi måste prata om krystvärkar här. Det kändes som att ett godståg vibrerade igenom mig när de kom, en enorm kraft genom hela kroppen som styrde sig själv. Och det var bara att följa med och trycka på. Och kraften, vad den lät! Som ett lågt och dovt, utdraget bröl. Jag typ gud vad det låter. Det, inte jag. Men det var ju jag och det gick inte att stoppa. Och jag som varit rädd för att inte vågat låta, ha ännu en gång! Det fanns inga alternativ. I varje krystvärk blev jag någon annan.

Humor mitt i allt
Molvärken var dock kvar under krystandet och under pauserna. Jag tyckte krystvärkarna var rätt läskiga men gjorde inte ont i sig. Men det eviga molandet som nu slog rekord var ett helvete. Barnmorskan frågade vad som var värst, molandet eller krystvärkarna och när jag sa molandet åkte en kateter fram. Urinblåsan var sprängfull. Efter det hade jag mina första riktiga pauser under förlossningen och kunde prata. Jag minns att jag sa till barnmorskan och undersköterskan att jag vet inte ens vad ni heter eller hur ni ser ut. Det tyckte de var roligt. I en krystpaus sa jag även de klassiska orden att jag hade ändrat mig, ”jag vill inte föda nåt barn längre”. Jaha vill du åka hem nu sa barnmorskan med en röst som höll tillbaka ett litet skratt. Hon var cool min barnmorska. När jag tidigare flämtat att det kändes som att jag skulle dö fast att jag ju visste att jag inte skulle det för det har jag läst svarade hon att nej du ska inte dö, du ska föda barn med samma röst som man använder till en obstinat femåring typ och samtidigt lite roat. Mitt i förlossningen fanns humor.

Ju längre ut Alva kom dessto läskigare blev det. Dels känns det ju som att ens underliv ska sprängas och dels som att ungen kanske ändå kommer ut ur rumpan trots allt. Nån sa en gång att föda barn känns som att bajsa ut en vattenmelon. Mycket träffande. Barnmorskan sa att det känns som att barnet ska komma ut ur fel hål varpå jag utbrast, Va! Kommer den ut ur fel hål?! Stundvis måste jag ha varit ganska underhållande.

Så säger barnmorskan plötsligt att nu vill jag att barnet kommer ut. Eh jaha, så länge hade jag ju inte hållt på tyckte jag. Men jag hade nog mest hängt med och inte tryckt på mer än vad kroppen gjorde automatiskt. Ta i allt du kan, jag håller emot. Okej kontraproduktivt tänkte jag men det kändes ändå tryggt. Så jag tog i, inte mitt värsta men jag tryckte på under en längre stund. Att huvudet åkte in igen (som det alltid gör) tyckte jag med min rallyförlossning var ganska skönt. Kära kropp ta det lugnt. Spräng inte mitt underliv. Vid nåt tillfälle la jag världens brakfis. Jag var under hela krystandet säker på att bajsa på mig men så blev det i alla fall inte. Alla säger att väl där bryr man sig inte om vilket, men jag tyckte fisandet var oerhört pinsamt men hade liksom inget val om jag skulle få ut barnet.

Och så kom Alva ut!
Plötsligt säger barnmorskan att nu är snart huvudet ute. I nästa krystvärk känner jag hur det bränner till och sen är hela Alvas huvud ute. Vill du känna säger barnmorskan? Nej jag törs inte. Men hon insisterar på att jag visst vågar så försiktigt trevar jag med handen nedåt och med barnmorskans hjälp kände jag ett huvud och en kalufs komma ut mellan mina ben. I efterhand är jag glad över att hon frågade, den känslan. Den kommer jag alltid minnas. Efter det vågade jag trycka ut resten av bebisen. Totalt krystade jag i 20 minuter. 45 minuter efter att jag var öppen 5 cm var mitt barn ute i världen. Jag hade fött vår dotter och bara att skriva om det nu gör mig så sjukt jäkla stolt. Jag klarade det!

Alva: stålkvinnan
Alva kom ut som stålkvinnan med ena handen bredvid huvudet så det kändes läskigt att krysta ut resten av hennes kropp också. Men till slut kändes det bara schlurp och hon var ute! All smärta var plötsligt helt borta. Ska den inte skrika sa jag? Det kommer sa barnmorskan och samtidigt skrek Alva sitt första skrik. Jag fick hjälp av med kollegetröja och BH etc och en blöt liten bebis hamnade på min mage.

Det kändes självklart och naturligt med en gång, det var klart att det var en bebis som skulle komma ut. Det första jag tänkte var att hon är ju söt! (Efter att ha lyft upp henne och sett efter vad det var för sort). Jag hade föreställt mig att alla nykläckta bäbbar är rätt fula men det var en riktig sötnos som låg på min mage och plirade på sina föräldrar. Och wow, det var en tjej!

Barnmorskan skrattade och sa att ja det var ju inte direkt någon upprätt förlossning det här. Jag hade legat på sidan sedan 5 cm i den upprätta förlossningssängen med hela överkroppen hängandes ner över Jens. Jag hade konstant vägrat att flytta på mig. Tack älskade Jens för att du stod dubbelvikt och höll halva din födande fru i famnen medan hon bet dig. Totalt tog min förlossning sju timmar från start till mål.

Moderkaka och efterfix
Ganska snart skulle moderkakan ut. Barnmorskan masserade min mage lite försiktigt och jag kände en krystvärk komma, var så himla opepp på mer krystande men innan jag hann bli klar med den tanken slurpade moderkakan ut och så var den saken klar. Sen fick jag frågan om jag ville få statusen av mitt underliv kollat med en gång eller vänta en stund. Bara kör sa jag med farhågan att jag skulle vara helt sargad efter min rekordförlossning även om jag inte kände något. Men det såg bra ut. Trots tempot hade jag nästan inte spruckit någonting. Jag behövde bara sy två stygn inuti och det var “mest kosmetiska” som barnmorskan uttryckte det. Det gjorde mig så sjukt jävla glad. Bebisen var ute, jag hade överlevt, hon var frisk och jag var hel! Barnmorskan kommenterade även mina magmuskler. ”Men vilka magmuskler du har!” Det gjorde mig också lite lycklig. Alla vill ju föda utan att bli allt för sargade men jag tror det är extra speciellt när man alltid använt kroppen mycket fysiskt, tränat, idrottat och kanske tävlat. Det är viktigt att kunna få återgå till det, till sig själv. Jag längtar efter mer än barnvagnspromenader. Och att det fanns kvar magmuskler bekräftade också att Erika fanns kvar på nåt sätt. Som pricken över i kunde jag till och med bajsa samma kväll. Det hade gått så bra! Jag var nog räddare för förlossningsskador innan än vad jag insett.

Och så fika såklart
Efter en stund kom den berömda födelsedagsbrickan in med flagga, te, mackor och bubbel. Alla säger att det är de godaste mackorna de ätit men jag var inte ett dugg hungrig. Åt pliktskyldigt en macka efter att undersköterskan tjatat tre gånger om att fika. Men självklart skålade vi i bubblet! Det var typ det godaste jag druckit däremot. Kan hänga ihop med att jag totalt drack cirka två klunkar vatten under tiden jag födde barn.

Tankar efteråt
Der var mycket som inte blev som jag trott eller planerat med min förlossning. Jag hade ingen lång latensfas att ladda upp under. Alla, verkligen alla, har betonat förlossningens pauser. Jag hade inte en enda paus på sju timmar. Under tiden jag födde kände jag mig grundlurad. Alla säger att värkarna brukar avta väl inne på förlossningen, det stämde inte heller. Och någon ”platåfas” då allt avstannar innan krystandet hade jag inte heller. Jag hämtade inte andan en enda gång.

Jag och Jens har redan skrattat flera gånger åt hur saker inte alls blev som vi trott. Det här med att föda i vatten till exempel, haha. Jag var aldrig i närheten av badrummet. Och vi hade packat dricka och fika och gud vet allt som ingen av oss hann röra. Allt låg ju dessutom i bilen som stod mitt för entrén. Barnmorskan som hjälpte oss till familjerummet med alla väskor frågade om vi hade hängt in något i garderoben också. Hon fick bara ett gapskratt till svar. ”Tur vi hyrde TENS:en” sa Jens. Den hann vi såklart aldrig använda. Inte någon värk-app heller.

Min förlossning blev varken bättre eller sämre än jag trott, bara helt annorlunda. I efterhand är det svårt, nästan omöjligt att minnas hur smärtan kändes. Jag minns bara ångesten och hur jag lät. Att skrika rakt ut var det enda som hjälpte.

När jag fick utvärdera min egen förlossning gav jag den 8 av 10. Hade den konstanta molvärken inte varit så plågsam hade jag gett den 10 möjliga poäng. Jag är oerhört imponerad och fascinerad av vad min kropp har åstadkommit och jag är otroligt glad över att ha fått uppleva hur det är att föda barn och uppleva en väldigt lyckad förlossning. En exemplarisk förlossning som barnmorskan sa. Just då skrattade jag bara lite matt och tänkte att det här gör jag aldrig om, skönt att det är över. Men redan inne i vårt rum kände jag att det här kan jag visst göra igen.

Alva föddes med blixtar och dunder. Ute vräkte regnet ner och åskan dånade. Själv märkte jag aldrig det men fick det berättat för mig efteråt. Jag tyckte det var ett ganska passande väder för min förlossning.

IMG_1115.JPG

Annonser

10 thoughts on “Min förlossningsberättelse

  1. Åh, fantastiskt kul att läsa! Och grymt bra jobbat! Jag har lite tårar i ögonen, samtidigt som jag gapskrattade åt meningen ”Tack älskade Jens…” 😀 Mycket bra val av namn också, måste jag säga – ”Alva” är en av toppkandidaterna om/när jag själv får barn 🙂

  2. Hej från ett lättrört hormonmonster! Här blev jag blöt i ögat mitt på jobbet… Vilken grej att föda barn! Eftersom vi också ska välja BB undrar jag lite över vad du tyckte om BB Sophia? Motsvarade det dina förväntningar? Var eftervården bra? Bra personal? Osv osv. Kram på dig // Jennifer

  3. BB Sophia var jättebra! Åh jag längtar nästan tillbaka haha:) Vi var faktiskt på neo i familjerum där. Alltså alla, verkligen alla, var supergulliga! Var kär i alla barnmorskorna typ, haha. Eftervården av både mig och Alva var toppen, maten god, sängarna sköna och superfräscha badrum. Superrekommenderar! Måste poängtera att hela familjen eftervårdas ihop, dvs är barnet på neo får mamman sin eftervård där även hon. Och behöver mamman t ex sys på operation är barnet med på mammans bröst. De har inte ens sådana där plastsängar. Enda förlossningen där du får bada även om vattnet gått också. Får vi fler barn kommer vi föda där igen!

  4. Vad kul att få läsa!! Och härligt att allt gick så bra! Kroppen är verkligen fantastisk på alla sätt. Så himla galet att det lilla lilla pyret består av exakt hälften man själv, exakt hälften sin man….

  5. Oj vad jag ligger efter i läsningen här. Men grattis igen. Jättekul att läsa hela berättelsen! Sjukt kul det där med ”kommer den ut ur fel hål?” 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s