Du är vad du väger

I vårt samhälle som är väldigt präglat av utseende, yta och kilon är det svårt att ensam vara en person som inte bryr sig. Alla kan vi nog vara överens om att det framför allt är kvinnor som bedöms och värderas utifrån hur de ser ut (alla som läser den här bloggen är nog i alla fall överens om det). Många är de initiativ som tagits för att verka som en motkraft mot skönhetsidealet. Ett sånt var ”Min helt vanliga tjejkropp”. Spontant ett bra initiativ men som i slutändan landar så fel. För kan vi inte bara ta fler initiativ som inte handlar om hur man ser ut över huvud taget? Samma sak med hashtagen mammamage på Instagram för en tid sedan. Tanken bakom var nog bra men det resulterade mest i bilder på gravidmagar bredvid nu helt perfekta, platta, vältränade magar. Jag saknar verkligen fokus på något annat än utseende, jag saknar fokus på våra kroppars funktion. Hur de mår och hur de fungerar. För jag kan i alla fall inte värja mig mot utseendehetsen på egen hand – mer än i teorin. Jag kan skriva en sak på bloggen med utbrista något helt annat framför spegeln hemma. Som gravid.

För aldrig har det väl varit så mycket fokus på ens kropp som nu. Det ironiska är att det egentligen aldrig varit så viktigt hur kroppen mår och fungerar som nu – men det är utseendet vi fortsätter att prata så mycket om. Plötsligt är det fritt fram för alla att kommentera hur man ser ut. Om man har gått upp lite i vikt, mycket i vikt, om man har liten mage, om man har stor mage, om man ser pigg ut eller trött ut, om man har rosig hy, om man rör sig som vanligt eller inte, vad man har hittat för kläder och så vidare. Och alla får plötsligt ta på ens kropp utan att fråga. Många kommentarer är absolut sagda i all välmening. Jag har egentligen enbart fått kommentarer som har gjort mig glad. Jag ser ut som vanligt men med mage, jag ser fortfarande så smal ut, jag har hittat så snygga kläder, jag rör mig precis som vanligt etc.  Jag blir skitglad varje gång förutom när jag blir tafsad på. Jag vill jättegärna höra alla de kommentarer jag fått. Men jag kan ändå inte låta bli att tänka på hur få personer som frågar ”hur mår du?” eller ”hur känns det?”. Jag har bra och kloka vänner och kollegor som visst frågar hur jag mår och hur det känns. Och såklart gör min familj det och min man. Men slående många fokuserar på hur jag ser ut. För att det ju är så det är med kvinnokroppen. (Ett effektivt sätt att reducera någon till objekt istället för subjekt).

Ändå har det nog blivit lite lättare att distansera sig vartefter graviditetsveckorna har passerat. Det är sommar ute och bikinireklam på stan. Alla nakna, beniga kvinnokroppar känns så oerhört avlägsna, alltså det har de väl i och för sig alltid gjort, men någonting har förändrats. Plötsligt har det blivit ännu mer absurt med bröst vars främsta funktion är att vara sexiga för en man (även om det såklart alltid varit så men det känns bara så, så orealistiskt nu). Det känns som att man lurar en hel generation unga kvinnor och att det fan inte är konstigt att man får en chock när man blir gravid och plötsligt ser vilken jävla grej man är skapt för. Jag har pendlat mellan att vara väldigt obekväm och att tänka, vi är ju för fan helt fantastiska!

Hos min barnmorska har det varit väldigt skönt, vilken avslappnad kvinna. Från att ha matats ett helt liv med devisen ”ju smalare desto bättre” får jag plötsligt höra saker som ”du kan gott lägga på dig lite mer, det är bara bra”. Gång på gång blir jag uppmuntrad att gå upp i vikt. Jag har inte gått upp lite utan ganska normalt skulle jag tro, men jag får ändå höra detta. Hennes eviga käpphäst är mellanmål som hon alltid pratar om. Jag tror hon är bra på att läsa av ansiktsuttryck för jag får alltid något glasartat i blicken när hon entusiastiskt börjar prata om att jag gärna får väga lite mer, att jag kommer behöva det. Jag tänker ju liksom att nej tack och det tror jag hon ser rakt igenom. Ett tag tyckte jag alla extra kilon vågen visade var så fruktansvärt jobbigt. Jag har ju vägt samma sak sedan gymnasiet.Det dröjde länge innan min barnmorska frågade om min vikt över huvud taget, men för några veckor sedan stack hon in frågan sådär lite apropå ingenting. Jag trodde på allvar att jag skulle börja lipa när jag såg henne fylla i siffrorna i min journal. Sedan dess har hon inte frågat mer, bara sagt att jag gärna får lägga på mig och att jag verkligen ska äta ordentligt. Fika på du bara.

MVC är det enda stället där man enbart pratar om min kropp utifrån hur den mår och hur den fungerar. I början tyckte jag det var jobbigt att gå dit, jag vet egentligen inte varför, kanske hade preggoidentitetskris, men nu har det långsamt förvandlats till någon slags fristad där man får vara kvinna och gravid precis på det sätt som det borde vara överallt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s