Stockholm marathon och en natt på stan i nästan vecka 34

Igår sprang X antal svenskar och andra nationaliteter Stockholm Marathon. En av dem var min bror som kom i mål på snygga 4:07! Mamma stod på ett ställe och hejade, pappa på ett och jag och Jens placerade oss vid slutet av Västerbron varv nummer två. Här är man ju sjukhukt trött och less resonerade vi. Brorsan kom förbi med så friska steg att vi höll på att missa honom, jag skrek grattis (eh okej?) och sen satte vi kurs över Rålis för att möta upp på Norr mälarstrand. Visste inte att jag fortfarande kunde springa men i någon slags barbamammagalopp for jag över gräsmattan och hann precis fram för ytterligare påhejning. Då kändes det att jag var gravid. Jag känner mig fortfarande ganska lätt och smidig (om jag inte ska krypa runt på golvet eller när jag vänder mig i sängen) men springa över en gräsmatta. Nej. Svettig och andfådd och med fogar som liksom hallå vad pågår fick jag sen streta upp mot Fridhemsplan, för nu hade vi ungefär 30 minuter på oss att hinna till Stadion. Ni fattar såklart att det var massor med folk på tåget och jättevarmt och det blev inte bättre när vi klev av och skulle skynda fram. Jag hade maximalt med håll, kunde knappt gå och försökte ändå barbamammajogga.* Tänkte att det här är nog inte så bra egentligen, synd att starta förlossningen i vecka knappt 34, men jag fick inga sammandragningar och vi hann makalöst nog fram och lyckades fånga min brors uppmärksamhet strax innan han passerade mållinjen! När vi hittat varandra i folkmyllret ett bra tag senare var det bara att mangla sig tillbaka till tunnelbanan och in i en av vagnarna. Extremt opraktiskt med gravidmage. Hade behövt en sån riddarsköld.

Väl hemma slängde jag benen på soffan medan Jens plikttroget lagade korv stroganoff –  för tredje kvällen i rad (…) Sen skulle vi ut på stan – igen! Katten fyllde år och det skulle firas med barhäng. Väl på plats kom jag in i andra andningen, drack alkoholfria drinkar och hade hur trevligt som helst. Njuter i förväg av att få träffa och prata med vuxna, kloka människor märker jag. När vi till slut bestämde oss för att gå hem var alla imponerade över hur länge jag hållit ut och att jag såg så himla pigg och fräsch ut. Var du en av dem som sa något av detta? Tack! Det värmer ett preggohjärta alldeles oerhört när man konstant känner sig skittråkig och skittrött.

I morse vaknade jag med sprängande huvudvärk och sandpapper i munnen. Typ som att jag var tokbakis. Eller var det jag som hade sprungit marathon dagen innan? Normalt dricker jag ungefär två liter extra vatten om dagen nu, det verkar krävas för att underhålla Bäbbsons pool, men inte igår. Det har inneburit att jag inte gjort någonting alls idag. Inte ens lämnat lägenheten. Sara kom förbi och fikade och Jens bakade kladdkaka åt oss. Fick alltså njuta lite mer i förväg av vuxensällskap. Vi diskuterade Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande (som alla utom jag och en annan Sara älskar) , vita medelåldes män, relationer i största allmänhet och folks etikettbrott att kommentera andras matlådor. Sen retirerade jag till soffan och här ligger jag ännu, några glas resorb senare. Kladdkakan är helt slut. Jens står och lagar mer mat.

Bild

*svenska språket är fantastiskt. Med vår sammansättningsregel kan man skapa så många nya, bra ord!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s