Att göra bort sig

Igår träffade jag genom ett jobbmöte en person som var rullstolsburen. Personen satt i en sån elrullstol och var en av initiativtagarna till mötet som handlade om diskriminering i samhället. I vanlig ordning gick jag varvet runt och presenterade mig. Hej, Erika jobbar som XX på YY och så en handskakning tillsammans med det. Gjorde naturligtvis samma sak med personen i rullstolen. För sent inser jag mitt misstag. För samtidigt som jag sträcker ner handen mot denne och det precis hade varit dags för personen att lyfta sin hand och ta min inser jag att hen inte kan lyfta eller använda sig vare höger arm eller höger hand! Det hela slutar med att jag på något tafatt sätt bara lägger min hand ovanpå eller liksom runt hens och kramar till den. (Men herre guuuuuud Erika!!!) Det blev helt fel! Visst jag kunde inte ha vetat. Men hade jag reagerat en milisekund tidigare kunde jag ha dragit tillbaka min hand och lagt till, oj ursäkta, jag tänkte inte på att du kanske inte kan skaka hand, eller något. Men nej, jag fann mig inte så snabbt.

Fast alltså, personen körde ju rullstolen med den lilla spaken själv. Med höger hand. Så lite kontroll över fingrarna hade förmodligen hen. Och det var väl liksom därför jag inte tänkte på att det kanske inte gick att just lyfta handen för det. Jag kände mig så otroligt dum. Inför personen i fråga, som väl säkert är van, men även inför alla andra. Hoppas ingen såg. Hoppas alla var fullt upptagna med att hitta en bra plats, hälla upp kaffe och sträcka sig efter en kaka. Ibland blir man ju faktiskt 17 år igen och tror att hela världen kretsar kring en själv, att alla andra ser vad just jag gör. Ni vet?

Det ironiska: att jag precis läst boken Livet efter dig av Jojo Moyes där den ena huvudpersonen sitter i just en sån där rullstol (tror jag), inte kan hälsa som vanligt på folk och att folk aldrig vet vad de ska göra då och att det jämt blir pinsamt. Men om jag tänkte på det igår, nä.

Annonser

4 thoughts on “Att göra bort sig

  1. jag tror dock inte att personen blev ledsen för din gest, snarare tvärtom. du ville ju behandla personen som vem som helst, inte som nåt specialfall. hellre fel men ärlighet än gissningar och oartighet 🙂

  2. Fast enligt mig gjorde du helt rätt. För det första genom att ta för givet att denna kan skaka hand (många blir otroligt tillbakadragna i mötet med folk med funktionsnedsättningar, som om de tar för givet att de ska särbehandlas) och du gjorde som man ska i mötet med nya bekantskaper, dvs genom ett proffsigt bemötande med en handskakning.

    För det andra. Vad skulle du gjort istället om du upptäckt tidigare att personen inte kunde använda högerhand? Vinkat glatt? Ett handslag behöver inte nödvändigtvis betyda att båda parter är lika aktiva, det är fortfarande bara en artig gest. Och i detta fall blev personen behandlad som alla andra, som man ska.

    Men jag förstår hur det kändes. Jag har skakat hand med ganska många med funktionsnedsättningar i händerna och det känns lite knasigt när man inte får respons i handen tillbaka, men det handlar enbart om det fysiska.

    1. Nu känns det faktiskt lite bättre!

      Håller med om att folk ofta särbehandlar personer med funktionsnedsättning på ett helt orimligt sätt. När min mamma hade opererat knät och satt i rullstol (eftersom hon på samma gång har Parkinson så kryckor var inte ett alternativ) slutade folk prata med henne. Vi skulle gå på restaurang och de ställde frågor som var riktade till mamma till mig!! Det var liksom knät som var skadat och inte huvudet. Det borde verkligen ha synts dessutom. Hon såg ut precis som vem som helst förutom att hon satt ner.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s