Tänk att man kan längta så mycket efter någon man aldrig har träffat

I dag var vi på en oplanerad tur till förlossningen på BB Stockholm. Så nu vet jag hur det ser ut där. Jag vet inte om jag egentligen har en så stillsam bebis i magen men i alla fall har jag moderkakan i framvägg vilket dämpar alla rörelser effektivt. Jag känner buffar, knuffar, fladder och vobblande, men inte de där regelrätta sparkarna egentligen. Hen verkar sova när jag sover, sjukt praktiskt, men hör alltid av sig på kvällstid och på morgonen när jag ligger kvar i sängen. Det är som att hen också blir väckt när min mobil ringer och jag börjar röra mig. Men under denna kväll och morgon, niet. Tänkte inte så mycket på det först, har ju ingen vildbas i maggen men när jag satt på jobbet och åt en macka tänkte jag att nu börjar det här bli konstigt ju? Och så lite googlande på det och så var tankarna igång. Jens ringde förlossningen (jag har telefonskräck…) och vi fick komma in direkt.

Vi tog tunnelbanan till BB Stockholm i Danderyd och på vägen dit kände jag att jag absolut hade kunnat måla upp de allra värsta scenarios och stått tyst och grinat. Men jag gjorde inte det utan tänkte på helt andra saker. Vad skulle jag göra liksom? Lite imponerad av mig själv ändå, men när det gäller, då tar man sig väl samman. Väl framme kände jag mig i vanlig ordning obekväm i sjukhusmiljön och ovillig att hamna i centrum som gravid. Så att säga oundvikligt dock. Men Jens fick fråga om vägen medan jag stod och trampade en bit bort.

Som ni säkert har listat ut såg allt hur bra ut som helst. Hjärtat pickade på för fullt, allt såg bra ut på ultraljudet och det fanns rejält med fostervatten. Hen låg inne och vinkade till oss. Den jäkeln!

Alla säger att när man föder barn zoomar man ut. Man blir bara en kropp på något konstigt sätt. Under de skälvande sekunderna innan barnmorskan hade hittat bebisens hjärtljud kände jag precis så. Hon lyssnade först med en vanlig trätratt men då hörde hon ingenting. Och hon såg så allvarlig ut. Då kände jag bara hur jag försvann till någon annan stans. Jag låg och tittade i taket hela tiden och tänkte, att är det här inte bra, då kommer jag inte tillbaka till det här rummet. Jag kommer ligga här men jag är egentligen inte här och jag kommer inte tänka något och jag kommer inte känna något. Men barnmorskan plockade fram den där andra lilla apparaten som gör att ljudet hörs ut i rummet och då kom ljuden och hjärtslagen på en skärm. Då gled jag långsamt ner från taket och när hon sa att allting lät bra var jag på plats igen.

Vi fick ändå göra ett ultraljud och en läkare kollade igen på hjärtat, moderkakan och mängden fostervatten. Det såg finfint ut. Och alla var, precis som man jämt får höra, så himla gulliga och tog en på allvar. Jag kände först att jaha, blir det såhär fler gånger kan man ju inte komma störtandes igen som en hysterika eftersom det såg bra ut nu. Men de upprepade och betonade att vi alltid kunde ringa dem, dygnet runt om samma sak skulle uppstå fler gånger. Vi fick helt enkelt gärna höra av oss, så ofta som vi ville.

Efteråt hade jag nästan dåligt samvete. Dåligt samvete för att jag tagit upp deras dyrbara tid, dåligt samvete för att ha missat ett möte på jobbet, dåligt samvete för att ha släpat iväg Jens från sitt jobb, dåligt samvete för att jag inte känner bebisen röra sig fast att den visst gör det och så vidare. Är inte det så typiskt kvinnor? Vad man uppfostrats till? Jag blir alltid less på mig själv när jag är ”typisk”.

 

Bäbben har fortfarande inte rört sig. Hen kanske är trött idag, det sa barnmorskan att hen kanske var. Att de har bra och dåliga dagar precis som vi. Tänk att man kan längta så mycket efter någon man aldrig har träffat.

Annonser

7 reaktioner på ”Tänk att man kan längta så mycket efter någon man aldrig har träffat

  1. Vad skönt att ni fick komma in och se att allt såg bra ut, och att ni blev så väl omhändertagna! Det är verkligen obehagligt när man inte känner något. Jag blev så himla nojig när alla mina symptom försvann i v. 11 och fick då komma in för ett tidigt UL. Nu behöver jag inte noja för även om jag bara är i v. 20 så känner jag rörelser mest hela tiden, till och med en massa små ninjasparkar som min man kan känna utanpå magen. Skulle det sluta skulle jag dock bli väldigt orolig.

  2. Jag är glad över att inte bli störd på natten för annars känner jag också mest hela tiden. Men idag verkar hen helt utmattad eller nåt. Eller så har jag fått superfet moderkaka, hehe. Den dämpar ju bra. Jag kände första rörelserna typ v22, 23 tror jag pga moderkakan på framsidan. Och sen kände min man dem ett par veckor senare. Numera ser man bonkar på utsidan också. Så himla kul! Men känslan när det är blixtstilla, usch. Lika bra att kolla! Lycka till med lilla ninjan 🙂

  3. Alltså, den där oron. Fy helvete vad jobbig den är. Som jag önskade att jag kunde se in i magen. Skönt att ni fick komma in och att allt såg bra ut.

  4. Uuää så läskigt. Brukar hen svara om du trycker på magen? Minns att jag brukade göra så nästan varje kväll bara för att känna mig säker och för att säga god natt 🙂

    1. Det brukar hen alltid göra men inte denna gång! Testade alla knep på listan. Men igår kväll och i morse har det varit full rulle som vanligt igen 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s