Den där omtalade bebisbubblan?

Nånstans i huvudet har jag börjat skapa någon slags mental checklista över vad jag verkar kunna förvänta mig framöver. Innan jag blev gravid visste jag egentligen noll om graviditet och ännu mera noll om bäbisar (ursäkta om jag retar upp någon matematikpolis som menar att värdet av noll är konstant och så vidare). Jag vet fortfarande inte direkt något om bäbisar men lite mer om att vara gravid. I alla fall fram till vecka 23.

Jag levde tidigare i tron att få en bebis skulle bli supermysigt. Det skulle vara juli och vi skulle strosa ner till vattnet, beställa CiaoCiao-pizza och titta på solnedgången medan bäbisen sov på filten bredvid. Ibland skulle vi sitta på balkongen med varsitt glas rosé (med vi syftar jag på jag och min man ej på jag och min bäbis) och solen skulle vara ständigt närvarande. Jens skulle bada med bäbisen i badkaret och jag skulle fota varenda ögonblick och skriva dagbok varje dag. Jag skulle klä bäbben i olika söta outfits och gå ut och promenera samt köra massor med mammaträning, hemma och på gymmet. Skulle fika sjukt mycket. Observera lång, varm höst. Skulle förstås amma hela nätterna och vara trött och tydligen inte hinna tvätta håret men i övrigt hade jag inte så mycket details om bäbislivet. Mina närmsta vänner har inte barn men däremot har jag ju vänner längre ut i cirkeln samt kompisar på jobbet som är gravida eller har barn (alternativt både och!) som jag plötsligt pratar väldigt mycket med samt träffar. Har därför plötsligt en del ny info i mitt huvud om vad som komma skall.

Jag har mer eller mindre räknat bort den där CiaoCiao-picknicken och ersatt den med mitt nya vokabulär. Ord som avslag, nättrosor och mjölkstockning har dykt upp, baby blues (även om man inte får en förlossningsdepression grinar man typ varenda dag), förstoppad bebis och så vidare!

Förlossningen är jag fortfarande pepp på (trots blandade historier kring detta) men sen! Är inställd på att gråta över nättrosorna och avslaget, inte kunna amma och bebisen kommer därför skrika hela tiden. Magen kommer hänga som en deg. När vi kommer hem kommer det fortsätta lika dant. Min bebis kommer att vara världens underbaraste men vi kommer vara sjuka allihopa eller åtminstone sjuka av trötthet. Jag kommer ha ont i ryggen som aldrig förr och det enda jag kommer göra eller försöka göra är – amma. Sen ska min man gå tillbaka till jobbet och jag kommer bli ensammast i hela världen. Sen på något mirakulöst sätt kommer det vända. Men trött kommer jag vara i ca 18 år framåt.

Kanske låter det här som att jag har en väldigt negativ inställning till det hela men jag ser det mer som att jag försöker vara realistisk. Det kommer vara sjuhuuukt jobbigt att plötsligt ha en bebis att ta hand om och ingen har en aning om hur jag kommer må varken fysiskt eller psykiskt. Jag bör vara beredd på allt och ha ungefär noll krav på mig själv, Bäbisen ska bara ammas liksom. Jag förväntar mig bara enorm trötthet och noll mysighet första veckorna. Om det ändå blir lite mysigt, om jag kan leva med BB:s nättrosor (vet ej varför jag hängt upp mig på dem) och vi kanske kommer ner till Hornsberg en solig juli- eller augustikväll, då är det liksom bonus!

Vi tänker packa med alkoholfri champagne och tillhörande glas till BB. Kanske vill jag inte alls skåla, kanske känns det helt fel i nättrosor och med gapande bäbbe. Eller så skålar vi i alla fall. Jag ska verkligen försöka skåla oavsett hur det blir, för vårt eget lilla barn, det kommer vi att få!

Annonser

8 reaktioner på ”Den där omtalade bebisbubblan?

  1. Ja alltså folk säger ju det. Gjorde misstaget att googla bild dock… Men förhoppningsvis har man andra prioriteringar än snygga trosor just då 🙂

  2. Bebisbubblan finns, och därmed basta 🙂
    Inte lika mycket rosé och solnedgångar med en ett, tvååring dock. Folk har en tendens att bara berätta sina värsta historier, och vi med en ”lättsam” bebis får skämmas och väljer att hålla tyst istället.
    Dessutom lär du dig göra annat när du ammar. Lycka till!

  3. Roligt att du bloggar igen!!! har följt dig i flera år men kommenterar typ aldrig… Fick första barnet i oktober 2013 och avslag är lagom skoj men bebis är himla skoj (vi hade kanske tur och fick en lättsam bebis, det får man som tidigare skrivits inte säga högt;-), men sover ändå ganska dåligt). Första veckorna är man pigg av allt nytt, sen kommer tröttheten, eller så börjar bebis sova 6-timmars pass, inget är omöjligt!! Man får lyssna lagom mkt på vad andra berättar… Lycka till på denna resa, ska bli roligt att följa!

  4. ”Check” på allt är jag rädd. Men du glömde det viktigaste. Trots att man rullar omkring i kroppsvätskor mest hela dagarna (första tiden), tror att man aldrig mer igen ska sitta o se sval ut med ett glas bubbel i en tjusig soffa. Trots att man gråter titt som tätt, känner sig lite ensam och ovan (och kanske tom känner lite ånger!). Trots att hela kroppen är som en pösmunk och trots att inskolning på dagis (lite senare) gör dig och de du älskar sjukare och än någonsin förr. Trots allt meck, minst en gång varje dag (minst!) kommer hjärtat fastna i halsgropen på dig och ögonen tåras. Av lycka. För att ditt och Jens barn är det enda som betyder något, på riktigt. Och för att du har så mycket kärlek i ditt liv så det svämmar över. Klyschigt kanske men sant. The ride of your life. I tell ya 🙂 Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s