RAID Uppsala 2012: Race report

”Körde fyra mil multisport. Genom djupaste j*vla träskmark. På mountainbike. Kom i mål, badade bastu, återuppstod.” Det var bildtexten till min målbild på Instagram i lördags. Loppet präglades onekligen av lera, träskmark, sankmark, kärr och sjöar. Det vanligaste kommunikationsordet mellan mig och Jens var akta KÄRR!!! Jag är lite besviken över att jag inte har någon bild som helt gör leran rättvisa. Vi var lera. Cyklarna var lera. Allt var lera. Men trots leran var det även galet roligt, ganska förvirrande, nog rätt jobbigt och vädret bjöd på både sol och regn.


Klockan ringde klockan 07 hemma i Stockholm. Vi laddade med gröt och ägg och stuvade in oss och cyklarna i bilen tillsammans med Vitargo, ombyte och kompass. Vår plan var att komma fram två timmar innan starten klockan 11 för att registrera oss, göra iordning vårt växlingsområde och kika på kartorna. Till skillnad från t ex AIM får man kartorna på RAID i förväg och kan planera sina rutter. Orienteringen är inte svår utan präglas snarare av att göra rätt vägval. Vi kom fram 90 minuter innan start och hann förbereda allt i lugn och ro men inte kolla särskilt länge på kartorna. Vi kikade igenom första mountainbike-orienteringen men hann inte mer med utan begav oss mot starten. Vart den nu låg. Informationen från RAID var minst sagt undermålig och det fanns ingen att fråga om nånting. Eller jo, men när vi fått svaret ”Ja, jag tror det” på fyra olika frågor började det kännas osäkert.

Till att börja med fanns det inga skyltar till tävlingen, alltså tillfälliga som det stod RAID på. Nu hittade vi till Fyrishov ändå eftersom vi har spelat mycket beach där. När vi skulle placera ut våra cyklar kunde vi inte hitta vårt startnummer någonstans. Det visade sig till slut att man skulle dela flera stycken och att vi skulle leta efter ett helt annat nummer. Vi hade lusläst start-PM flera gånger men visste alltså ändå inte detta.

Tävlingen inleddes med en 3,5 km lång prolog löpning. Löpningen är som ni trogna läsare vet min akilleshäl, mitt träningskomplex. Jag är en så dålig löpare att jag ibland funderat på om jag ens har rätt att skriva en träningsblogg. Det ni… Sen att vi inte hade tränat grenspecifikt på nån enda av delarna i RAID gjorde inte saken bättre, särskilt inte när det gällde löpningen där jag har dåligt självförtroende. Vi kom i mål med exakt 5-minuterstempo vilket jag inte tyckte var dåligt presterat från min sida, ändå var vi bland de sista tillbaka när det var dags för 5 km paddling.

Vi sprang förbi växlingsområdet – det var också oklart, om vi skulle passera det innan paddlingen eller ej, stressande att inte veta det – drack lite vatten, satte på oss vantar och mössa och sprang mot kanoterna. Jag har paddlat mycket kajak, men kanot, tillsammans med någon annan särskilt, är en helt annan grej. Jag tycker ändå att vi gjorde ett väldigt bra jobb med de förutsättningarna och paddlade faktiskt om flera lag. Lag som dessutom hyrt snabbare Acron-kanoter! Kanotorienteringen var sen lätt. Det var bara att räkna broar, stämpla och paddla vidare.

Sen väntade första delen mountainbike-orientering. 9,4 km fågelvägen men givetvis längre i verkligheten beroende på vägväl. Med tanke på att hela skogen var en enda stor sjö var det smartast att ta större stigar och vägar. De var nog leriga vill jag lova. I alla fall inledde vi vår MTBO med att Jens glömde vår stämplinspinne då han bytte vantar! Jag ville bara dö och hade det varit vilken annan dag som helst hade jag tappat humöret fullständigt. Men det hjälper ju knappast under en tävling och det var bara att vända tillbaka till växlingsområdet och börja om. Behöver jag säga att vi låg långt bak sen?

Orienteringen gick i alla fall verkligen över förväntan. Vi valde bra vägar och gjorde inga misstag, typ som i att cykla för långt, behöva stanna och vända osv. Cred till Jens. Det var han som låg i täten och höll i kartan och han visade sig vara en grym orienterare! Jag har cyklat mountainbike typ en gång på riktigt förut, under AIM Challenge, och det kändes väldigt slirigt i leran i början. Men det är ungefär som att paddla. Det är lättare att hålla balansen om du paddlar/trampar så jag gjorde just det, trampade, använde vikten och försökte att inte bromsa så mycket. Vartefter kilometrarna försvann under oss blev det roligare och roligare att cykla! Vad man kunde ta sig fram med de där däcken!

Bara en gång gjorde vi ett misstag och det var när vi valde en sträcka genom skogen istället för att cykla runt. Det var så dyigt att vi fick springa mer än cykla och inte gick det fort genom kärren. Plus att det går åt krafter. Tyckte ändå att det på det hela taget flöt på väldigt fint. Enda missen var väl att jag borde ha börjat äta och dricka lite tidigare. Klassiskt misstag. Jag var lite för nära energy fail vid ett tillfälle.

Nästa moment var vanlig orienteringslöpning. Kortaste vägen var 5 km men jag tror vi sprang ca 6-7. Det var segt. Fruktansvärt jobbig terräng. Antingen bara dy och kärr, djupa kärr! Eller så branta berghällar. Upp och ner, klättra och hoppa och vada. Det dröjde inte lång stund innan mina knän började klaga rejält. Och att ha ont tar mer energi än nånting annat. Det vet alla som har haft ont på riktigt. Det gick inte ett dugg fort och på de ställen där det gick puttade Jens på. Men det hjälpte ju tyvärr inte mot smärtan. Men jag stannade upp, mentalt, och tänkte – vill jag bryta här, lägga av? Svaret var ett självklart nej och då var det ju bara att bita ihop och fortsätta springa. Det gjorde ändå lika ont att gå. Vi mötte ett damlag som såg extremt modfällda ut. De verkade ha givit upp helt och lunkade fram. Det känns hemskt att säga men det motiverade mig. Ett sånt lag ville jag inte vara och där ville jag inte hamna mentalt så jag peppade mig själv massor och försökte springa med lätta fötter. Och ja, det hjälpte! Jag och Jens hade ju iaf väldigt KUL! Vi hann till och med pussas vid någon kontroll. Och snart var vi klara med löpeländet också.

Sen var det dags för sista delen MTBO. 8,6 km fågelvägen och något färre kontroller. De sista låg inne i Fyris längs med asfaltsvägar så det var bara att köra för allt var traktordäcken höll. Vi hade inte hunnit kolla igenom den här kartan i förväg men det var enkel orientering för Jens och det kändes som att kontrollerna kom tätare och tätare. Det var faktiskt först nu jag kände att jag var trött. Riktigt trött. Och i en uppförsbacke fick jag gå. Men det var ju bara sista rycket kvar så jag trummade på. Faktiskt ganska skönt med asfalt efter all lera. Jag fattar inte varför arrangören väljer att lägga banan genom SÅ blöta områden. Man vill ju kunna cykla. Varför inte få köra på lite shyssta barrstigar över sten och rötter och kanske några diken. Och kanske lite lera. Men inte bara lera och träsk hela tiden? Jag tror flera undrade samma sak.

Sista delen i tävlingen var en labyrint. Jag hade fått kramp i min ena vad på slutet och haltade och ömsom sprang mot den avslutande delen. Jag hade knappt kollat klart på kartan innan Jens hade löst den och vi gjorde den på en tredjedel av arrangörernas uppskattade tid. Sen sprang vi över gräset och genom lervällingen in i mål! När vi stämplade ut fick vi direkt beskedet att vi var godkända och att alla kontroller var tagna i rätt ordning. Yay!!! Flera lag i varje klass diskades på grund av att ha tagit kontroller i fel ordning så det kändes riktigt fint när det var vår allra första tävling.

Vi tryckte snabbt ner alla grejer från vår växklingsruta i plastpåsar. Allting hade blivit dyngsurt av en oväntad regnskur och sen skyndade vi mot bilen. Vi svepte in våra lermonster till cyklar i lakan och tog väska med rent ombyte och gick ner till Fyrishovs simhall. Där väntade varm dusch, ångbastu och lite medhavd matsäck. I omklädningsrummet spred sig misstänkta högar med både torr och blöt lera men vad göra. Bara en sak hade jag glömt – rena skor! Således fick Jens bära mig ut till parkeringen. En ganska härlig avslutning för lagkänslan!

Vi åkte raka spåret hem till pappa på födelsedagsmiddag och åt älgstek. Vi höll igång hela kvällen och somnade först senare på natten. Kroppen måste ha gått på något slags högvarv. Men igår var det andra takter. Vi var som förstörda båda två med träningsvärk i hela kroppen och med en känsla av bakfylla. Vi åt frukost och började med att tvätta den ena cykeln. Sen åt vi lunch och sov två timmar till. Vi vaknade till liv och gick ut för att tvätta nästa cykel innan vi åt middag. Avslutade gjorde vi med tårta hos Jens föräldrar på kvällen.

Slutsatsen blir värsta grymma helgen! Nästa år vill vi köra igen och tävla mot oss själva. Målet i år var att lyckas genomföra tävlingen och bli godkända på samtliga kontroller. Till nästa år tänker vi framför allt slipa på paddeltekniken där vi tror att vi kan tjäna mycket tid. Båda är sugna på en egen mountainbike också så kan man träna lite innan. Löpningen tror jag inte kommer gå väldigt mycket snabbare men vi tänkte ändå träna löpning i riktigt kuperad terräng. Det tror jag är bra.

Saker att ändra på till nästa år:

  • Komma 2,5 timma innan start. Minst. Jag vill ha ca en timma till att i detalj kolla igenom alla olika kartor.
  • Om RAID har lika dålig information på plats om olika saker behöver man även mer tid till att ta reda på själv vad som gäller.
  • Ta med rena skor till hemfärd.
  • Kanske även extra par skor ut på banan för att slippa frysa om leriga fötter på vägen tillbaka mot mål.
  • Ta med fler platspåsar att packa blöta och leriga saker i efter hemfärd.
  • Packa bikini/baddräkt för att kunna bada efteråt också.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s