Runners high!

Wow! Det är det enda ord jag kan komma på för att beskriva gårdagens löptur. En löptur som var rätt spontan och som började med håll.

Turneringen vi skulle ha spelat var inställd och jag hade plötsligt en helt tom och oplanerad dag. Jag började med att spontanfika med Katten efter frukost och sen fick spontaniteten styra resten av dagen och bland annat blev det som sagt brödbak och ganska mycket läsning i solen på balkongen. Jag sov en två timmar lång power nap också. Faktiskt var jag riktigt trött hela dagen. Men efter min långa vilostund kände jag ändå att jag ville ut och röra på mig innan kvällens partaj och tänkte backintervaller. Men sen tänkte jag att jag ju kört rätt tuffa intervallpass på sistone och kanske bara skulle springa några kilometer som vanligt.

En ganska främmande tanke för mig som 1) aldrig har varit särskilt bra på att springa ”långt” och som 2) har en ganska diger historia med knäproblem. Men jag snörde i alla fall på mig löparskorna och stack iväg. Några kilometer ska jag väl fixa tänkte jag. Redan under min raska promenad ner till Karlberg fick jag håll. Backintervallerna kanske inte bara degraderas till joggingtur utan till powerwalk funderade jag. Men det släppte och framme vid spåren satte jag av.

Strax innan hade jag tänkt på hur folk beskriver den där lätta känslan när de springer, att benen går av sig själva och så vidare. Så har nog aldrig jag känt. Brukar snarare känna mig som en framtung elefant. Men nu satte benen ändå av i ett annat tempo en vanligt. Jag bromsade lite och tänkte på höften och fotisättningen men benen ville öka på igen. Ja ja jag springer väl lite fortare då och plötsligt gjorde jag just det – sprang fort. Det var inte ens särskilt jobbigt. Planen var fem kilometer men eftersom jag skulle iväg på fest skulle jag eventuellt behöva gena på slutet.

Först efter 2,5 kilometer började jag känna av mitt nya tempo. Men ju jobbigare det blev desto lättare var det att ta i. Väldigt konstig känsla. Som jag började jaga tiden för att slippa gena. Uppför och nerför och när det var flackt. Sista kilometern skrek kroppen. Det här är inte något den är van vid. Intervaller ja och annan träning absolut men det här löpnötandet nej. Men nu var jag i fighting mood och bara skulle fram. Konstaterade med glädje att även om man måste träna grenspecifikt så har sommarens övriga träningstimmar också gett resultat. Och säkert backintervallerna. För vet ni…

Jag sprang 5 kilometer på 23 minuter. Kändes som att jag slagit världsrekord! Träningsendorfinerna och glädjen visste inga gränser. Jag typ galopperade hem och applåderade mig själv. Så kan en spontan löprunda som inleds med håll och elefanttankar sluta. Kom ihåg det!

Annonser

2 reaktioner på ”Runners high!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s