Den här känslan

Om ni såg någon hänga från taket på busskuren ute vid Björkvik på Färingsö igår så var det jag. Då var jag halvvägs igenom gårdagens döhärliga cykeldag! Försommarvärme, kanellängd en masse och finfina sällskapet, det ni. Det fanns för övrigt inget chinsräcke i Björkvik och att få hänga raklång kan vara den bästa ryggstretchen för cykelryggar. Men vi började från stan.

Jag och Jens startade från Kungsholmen strax före lunch – jag på min lilla vita racer och Jens på sin ganska mycket större cyklocross. Bra grej tänkte jag, att han har en CX med mera rullmotstånd och jag en racer. Jens hade dessutom ryggsäcken med diverse gemensam packning. Redan uppför Tranebergsbron tänkte jag dock att det skulle bli lååångt till Björkvik, vår slutdestination. Hans däck verkade inte spela någon som helst roll och jag hade inte en chans att hänga med. Jens fick vänta och sen cyklade vi i bredd ut mot Drottningholm. Jag var klart orolig för ryggen i början av vår tur. Den hade inte varit alls bra i veckan men jag skulle verkligen cykla. I alla fall en bit. Jag var hos min favoritnaprapat Soheil på Idrottskadecentrum kvällen innan och blev knådad och uttänjd och hoppades på det bästa. Som alltid tycker han att man ska träna hellre än vila och gud vad jag gillar hans inställning. Och ryggen skötte sig över förväntan! Jag.var.så.lycklig! Kan jag cykla och spela beach så är jag gladare än gladast! De nya inställningarna på cykeln är guld och jag slutar räkna på vad den, min bike fit och alla kiropraktor- och naprapatbesök har kostat. Det är värt det.

Det var säsongens första pass i kortärmat och solen gassade ordentligt. Underbar försommarkänsla där vi susade fram. Vid Orangeriet cyklade vi på insidan förbi Hogssta och Lovö kyrka och jag pekade ut fina ridstigar och berättade om stallen runt omkring. Det är alltid lika slående att allt det här finns 20 minuter cykling från Stockholms innerstad. Gud vad jag älskart. Vi rullade vidare ut mot Färingsö och ännu en av alla broar över Mälaren och när vi svängde av från Färentunavägen tog vi vårt första fikastopp i gräset. Kanellängd och hemkokad svartvinbärssaft. Maskrosor och vitsippor trängdes i gräset och det var hur idylliskt som helst mot den röda husknuten vi hittat. Sen fortsatte vi längre ut förbi Svartsjö och vidare mot Björkvik. Det är väl inte så långt dit ville jag minnas men vi kom ju verkligen aldrig fram. Det var ömsom medvind, ömsom motvind och då och då sidvind. Till slut var det i alla fall bara sista spurten ner mot vattnet – trodde jag – och sa till Jens att nu kan du köra! Vi ses vid brevlådorna. Sekunden efter var han borta och det tog inte många tramptag innan jag insåg mitt misstag, det var inte alls raka spåret till brevlådorna… Så efter att ha lokaliserat Jens på hans detour (han måste svara i telefon, jag hinner aldrig ikapp!) kom vi äntligen fram till allén ner mot Björkvik – alla cyklisters imaginära målraka på Girot typ. Nu var jag ganska sugen på mat och på att få sträcka ut ryggen. Jag åt lite mer av kanellängden och lånade som sagt Björkviks busskur. Intressant landning på vägen ner i cykelskor ja.

Vi vände och trampade med lite segare ben tillbaka mot Svartsjö och cykelfiket. Vi fick enbart en kraftig motvind att jobba emot och det satt ganska fint med en stor bit paj och sallad i solen en knapp halvtimma senare. Och jag tror lite mera kanellängd? Den var i alla fall slut när vi kom till Stockholm igen… Imponerande. Nu väntade en lång bit med fortsatt grym motvind. Jag kröp ihop bakom Jens som fick dra hela tiden men det var grisjobbigt ändå tyckte jag. Men fast att det är tungt vill man ju liksom komma fram till medvinden så fort som möjligt också så man trampar… Och plötsligt börjar det gå fort. Vid ICA i Skå börjar bebyggelsen känns det som (allt är relativt) och sen är man snabbt vid Troxhammar och Drottningholm och sen är det nästan bara nertramp hem via Brommaplan och snabbt uppför Tranebergsbron. Swosch!

Halv sex rullade vi in hemma och den där känslan med ca 9 mil i benen efter en heldag på cykeln, i strålande varm sol med grymt sällskap. Den känslan… Jag älskar att cykla men jag tror jag lika mycket älskar hur jag kan ta mig till alla underbara platser med cykeln.

Här hade det ju passat att sträcka ut sig på soffan innan man slängde ihop lite enkel middag och satte på en film, men icke. Det var tight med tid för att hinna möta upp kvällens sällskap på BonBon och jag hann bara stretcha, duscha och slänga i mig (ja okej ett väldigt stort) mellis på stående fot innan det var dags att sticka ut igen. Det var det dock värt och jag tror att alla tyckte att kvällen blev minst lika bra som dagen! Jag säger bara väldigt komplett lördag i maj.

I dag har jag bara vilat mina trötta ben på klipporna i Fredhäll. Jag och Jens åt jordgubbar och kollade på båtar innan vi bytte utsikt och gick ner till Hornsbergs strand. Där blev det lunch och jag hade nog kunnat klämma en glass från Glasserian också men jag tyckte det var dags att sansa sig.

Den här staden, med dom här öarna, den här våren med det här vädret – Den här känslan!

Annonser

2 thoughts on “Den här känslan

  1. Låter som en riktigt bra dag! Håller helt med om att en av favoriterna med att cykla är alla platser man kan ta sig till 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s